Spöken finns ju inte

En natt då Camilla var 4-5 år vaknar jag av att hon skriker i högan sky. Yrvaken rusar jag iväg. På vägen in skjuter jag igen dörren till hennes garderob som ofta åker upp pågrund av trycket inifrån :). Jag lägger mig under täcket, tröstar, pratar, stryker med handen värmande över kind och hår. Gråtande berättade hon att garderobsdörren hade åkt upp och hon hade blivit så rädd. Ungefär som Alfons pappa säger jag
-Spöken finns inte så ofta i garderober...det är inget att vara rädd för...bara en dörr...

Vi ligger där och småmyser och är nära att somna tättintill varandra.

DÅ PLÖTSLIGT GARDEROBS DÖRREN åker upp, IGEN!!! Jag skriker högt och ljudligt HJÄLP-HJÄLP!!!

Jag sneglar på min lilla dotter som ler med solglitter i trötta ögon
-nää spöken finns ju inte ofta i garderober mamma!

Vi skrattar länge åt detta och tårarna i våra ögon är nu skratt tårar :).

Sen somnar vi.