Om att sakta kvävas

För etthundratjugofemårsedan eller nått sånt så skilde jag mig från mina döttrars pappa. Ja, det var jag som gick och nej beslutet tog inte en kvart som omgivningen då tycktes tro.

Jag var en ung tjej som mött mitt livs kärlek. Han var fin på alla sätt och vis några år äldre och såg bra ut...
Vi fick två ljuvliga döttrar, bodde perfekt, jobbade på, ja levde ett riktigt svenssonliv.

Vi passade nog rätt bra ihop till att börja med. Men när jag började växa och ta plats då var det stopp!!!

Han hade sin fotboll som tog upp en heldel av hans lediga tid. Men när jag ville göra något själv, utan barn så sa han helt enkelt nej!

Jag fann mig i det ibörjan. Tänkte helt enkelt inte så mycket på det.

Men så kom jag in på den utbildning som jag så länge längtat efter, även då knorrades det rejält. Utbildade sig gjorde man innan man skaffade sig barn!

Ok! Men hur skulle det ha gått till jag var ju så ung och vi var väl två om det!?
Jag träffade en massa nya vänner. Jag fick massor av nya intryck. Dessa ville jag ofta och gärna diskutera vid köksbordet...men det fanns inget som helst intresse från hans sida.

Det var då jag kom till insikt om, det jag väl redan egentligen visste men förträngt, vi höll på att glida isär.
Han ville ha allt som det var (eller rättare sagt som det varit) och jag ville se nya saker, möta nya utmaningar, träffa nya intressanta människor och diskutera det jag var med om och den litteratur jag läste, med honom.

Varför jag skriver det här just nu?

Ja kanske med anledning av det jag skrev tidigare i veckan och för att två personer i vårt grannskap precis ska separera, två personer som jag inte trodde hade några problem tillsammans alls. Allt såg så himla fint ut. För det är ju som så att vi inte ser det som sker under någon annans tak. Vi ser sällan hur det egentligen är. Om det inte är riktigt nära och kära förstås.

Så jag har gått och tänkt på det -vad är det som gör att vi skiljer oss?

Jo, jag vet det finns tusen olika skäl, varav otrohet ju är ett.

Men i hur många förållanden kvävs man inte långsamt? Det finns inget utrymme att växa! För då blir partnern fem år och reagerar med att lägga sig på golvet och skrika -vill inte det!! i högan sky och känner sig hotad.

För mig är nog det värsta -när man har tappat respekten för varandra och bara ser till sig själv. När man inte ser att när jag pekar på dig och säger att DU gjort fel, att det är du som rår för det och det, så går det alltid tre fingrar tillbaks mot mig själv.

När man slutar lyssna intresserat på vad den andre har att säga kan det bara bli fel.