Ja, så var det då..

..den tiden då ingen av barnen bodde hemma längre....

Som vi har pratat om den här dagen genom åren! Och ibland efter sena vaknätter med sjuka
småbarn, lääängtat efter den här tiden. Fantiserat om allt som man kan göra då, när
man inte har några barn hemma längre.

Det är väl bara det att när det då händer, så känns det rätt så naturligt om än ovant.

Precis som när man skolar in barnen på förskolan för att de ska vänja sig vid den nya miljön, så skolas man på något sätt ut som förälder men utan att man tänker på det...

Redan innan dom flyttar så har dom i allra bästa fall varit hemifrån själva en heldel. Från första övernattningen som små hos snälla släktingar till första övernattningen hos någon kompis. Sen kanske det blir en semester med en kompis familj och så vidare. Man har sett att dom klarar av det och även att ta ansvar för sig själv och andra. Att dom sköter sig och är trevliga när dom är borta.

Detta för deras skull...men hm nu undrar jag om det kanske ändå lika mycket är för oss föräldrars skull. Så att vi vänjer oss...

Och det där med allt-man-ska-göra-när-dom-inte-bor-hemma-längre, det har man ju hunnit göra en hel del av när barnen har varit borta hemifrån för att dom ska vänja sig med att göra saker själva..