En mara att..

..vara förkyld i sommarvärmen är det.

Men tänk, man kan tydligen skärpa till sig när man vill. Det visste jag inte.

Före och efter café besök med bästa tittapåmaran platser på café Ritorno så är jag återigen dunderförkyld....hopplöst!

Jag missade tyvärr Tanja som jag nästan hade tänkt efterlysa, har Köpendanmark rövat bort henne helt?
Christina hade på sig fina klänningen och gjorde en mycket viktig enkätundersökning, haha!
Mona skulle läääänge lääänge hem till taliban som ville bada, flera skratt och vattenglas senare passerade hon avspärrningarna med gasen i botten.

Med massor av vatten kluckande i magen gick jag sen Odengatan fram, hejandes på trötta löpare Då helt plötsligt ser jag vännen Susanne, som jag har spanat efter. Jag ropar ett -Heja Susanne!! till henne så hon nästan ramlar omkull när hon vänder sig om och vinkar.

Längre ner på gatan sitter Susanne nr 2 med kär vän och syster. Hon är veteran och har sprungit tre maror. Den första på grund av ett vad. Sen blev det två till av bara farten...
Nu sippar hon lugnt på en kall öl.

Att man orkar och vill driva sin kropp så långt som till en mara, det imponerar på mig!

Jag avslutar eftermiddagen i Vasastan med en jättegod glassbägare på Stockholms glasshus!