Den röda livs...

...tråden.

Om barndomsminnen pratade vi när vi sågs den här dagen.

När vi steg in på goda caféet så botaniserade vi först bland hyllorna där det fanns allt möjligt gott. Bland annat små söta påsar med kakor i.

Båda döttrarna åker rakt bakåt i tiden, att regredera heter det visst.

Till då, när de var små och hade en bull och kakbakande mamma. Med leenden på läpparna och åtminstone som det ser ut, kaksmak i munnen. Pratar dom drömmande om brysselkex, men de ska inte ha sylt på som i detta recept.
-Ja, det ska vara rött socker runt om kanterna. Annars är det inte rätt enligt dem.

För att inte tala om Schackrutor, syltkakor och havrekakor . Så kommer vi på att mormor gjorde världens godaste havreflarn. De var så goda med smörkräm emellan, en delikatess!

Jag tänker såhär i efterhand att -jäklar vad duktig jag var!

När jag blev mamma så gjorde jag genast sånt som min mamma var så bra på. Och som jag aldrig hade gjort själv, men tyckte om. För min mamma var supersnabb och tillät sällan någon hjälp i köket. Möjligen fick man gå ut med soporna, men om inte det gick tillräckligt snabbt så gjorde hon det själv. Vilket blev rätt ofta...

Men jag som var en liten drömmare älskade dofterna i köket när kakplåt efter kakplåt kom ut ur ugnen.

Att se de små söta schackrutorna på plåten, bita en liten tugga medans den fortfarande var varm och skör m-m-m-m-m så gott!

När knäckflarnen lades på kavlar och flaskor för att bli böjda, eller till fest lagda dubbla på kakfatet med smörkräm emellan det var stort!

Jag ser en röd tråd mellan mina barns minnen och mina egna och förmodligen min mors.