tisdag 28 oktober 2008

Jag verkligen...

...ogillar att vara sjuk, att vara begränsad...att inte orka göra det jag vill när jag vill.

Kanske hänger det ihop med den långa sjukskrivningsperioden som jag var inne i tidigare. Då kroppen inte fungerade som jag var van. Jag blev trött och energilös utan anledning...

Ett tag efter det att jag började arbeta igen så hade jag sjukdomssymtomer kvar. Blev urtrött lätt och snabbt. Eller fick ont i kroppen, utan som jag tyckte då någon som helst anledning. Jag kunde bli liggandes helt däckad för att kroppen missuppfattade signalerna.

När man som jag har varit utbränd hemskt ord, och är allergisk mot stresshormonet så märkte jag att det är samma substanser i kroppen som drar igång antingen jag är stressad eller jätteglad.

Konstigt!? Det upptäckte jag när jag var på bättringsvägen men fortfarande sjukskriven. Jag kände mig helt ok. En riktigt god vän som jag inte träffat på länge skulle komma förbi. Tjoho så roligt!!

En stund senare låg jag tillsängs och var rätt så arg där jag låg. -Hur blev det så här? Jag låg inte tillsängs för att jag var sömnig, utan för att kroppen trodde att jag var stressad och den reagerade med att bli jättetung och trött. Nää, det gick inte att låtsas som om det regnade och köra på ändå, det var ju det jag hade gjort...och det var därför det var som det var.

Om jag liknar min kropp vid en bil så hade jag kört den trots att däcken gått sönder och fälgarna var rejält nedslitna och även oljelampan blinkade sen långt tid.

Hjärtat började nog slå snabbare när jag blev så jätteglad över besöket. Det är ialla fall min teori...

Jag började då att prata med kroppen och väldigt tydligt tala om till exempel att
-Nu är jag glad! Därför slår hjärtat snabbare. Att lära kropp och tanke förstå vad som skedde. Så att den återigen kunde få tillbaka sina rätta signaler. Det tog ett tag kan jag säga men det fungerade tillslut.

Nu ska jag försöka att komma tillbaks till det jag började med.

Jag har precis haft en helt vanlig men rejäl förkylning med ont i halsen och kroppen plus feber i flera dagar, då får jag återigen ta ett snack men den här gången med tanken och bryrmiginteomattjagärsjuksinnet...som vill attjagskajobbapåsomvanligtfördetäringetattbrysigom...

... -Att det ska vara så svårt för mig att få in att det är viktigt att acceptera att när man blir sjuk så är just nu den enda och bästa medicinen att ta det lugnt och stillsamt invänta att det går över.

2 kommentarer:

Emmama sa...

Åh, kämpa på med allt och jag hoppas snart du har orken tillbaka! Om jag fattat rätt är du Susannas mamma.. eller? :)

Anonym sa...

Hej Emmama! Välkommen! Ja jag är bättre nu, har bara lite rester som man ofta har efter en rejäl förkylning. Skönt eftersom jag verkligen inte gillar att vara sjuk!
Javisst du gissar rätt, jag är Susannas mamma :).

Kram
Ewa