fredag 14 november 2008

Att lära om tar tid

Jag har svårt att lära om..vilket jag verkligen inte skulle tro om mig själv om någon frågade mig.

Nej jag skulle nog svara att - det har jag inget problem med!
-Jag har heller inget problem med att lata mig eller tänka på mig själv...

Hm...men det handlar nog om när allt är precis som vanligt.

Efter min utbrändhets period så fungerar min kropp annorlunda och hur det är har jag ännu ingen manual för...jag försöker lära mig medans livet pågår så här efteråt. Jag skriver om det nu för att själv försöka förstå. Och det är inte lätt att skriva...för jag vill helst glömma den tiden. Jag vill inte minnas...

...men kroppen minns!! Den reagerar och jag ignorerar på ett omedvetet sätt. För jag kan inte tyda signalerna förrän de blir övertydliga.

Förr när jag till exempel var rejält förkyld med halsont och feber, ja du vet. Så var jag, om det behövdes hemma cirka två tre dagar precis som alla andra. Sen var jag rätt okej...kanske inte till 100% men det gick bra att jobba.

NU tar det längre tid. Jag tror att det är som förr för att det känns så i kroppen, även om jag vet att det inte riktigt är så. Den hårfina skillnaden på förr och nu är svår att tyda för mig och när jag märker att det krävs fler vilodagar numera så blir jag både rädd och ledsen fast i omvänd ordning. Jag vill vara precis som förr! För det är så himla enkelt.

Nu sist så hände just det att jag kände att förkylningen gav vika. Jag var glad att jag hade min lediga dag emellan. Fick på så sätt en extra krya på mig dag då jag först var hur pigg som helst när jag gick ut. Men kom hem efter någon timme och kände mig dåligare än dagen innan.

Allt hade gått in i fas två. Nu hade jag ont i kroppen och all energi var som bortblåst. Nu var jag verkligen tvungen att ligga under täcket, för jag orkade inget mer....

Sen kom jobbveckan då jag kortade av dagar. Det var bra, men jag blev inte piggare!?

Jag pratade med maken och sa
-men tänk om jag är riktigt riktigt sjuk! Alltså dödssjuk! För det var så jag kände mig...så här kan man inte må utan att vara riktigtriktigt sjuk......

Väl hos min husläkare som verkligen tog sig tid och lyssnade på gråt och prat blandat så börjar jag ana att jag försöker men inte kan ignorera att jag har varit väldigt sjuk tidigare och att det finns en sorg där. Jag skäms inte över den tiden, jag har inte svårt att prata om den heller men allra helst vill jag att den inte skulle ha lämnat några spår efter sig. Bara vara en punkt i livet som nu är över.

Alla prover som jag kunde få svar på då var bra! Jag är frisk från livshotande sjukdomar tack och lov, så det spöket kan jag släppa. Men som sagt hela jag behöver längre återhämtnings tid numera...och så kommer det att vara för mig en tid framöver, när jag blir sjuk så sjunker energinivån då är vila bästa medicinen.

Ingen kul läsning för andra idag, men viktigt för mig att bena i detta.

6 kommentarer:

Dubbelörn sa...

Dina rader kunde vara mina...

Känner så igen mig i din beskrivning.
Tror nog man aldrig kommer över en utbrändhet. Saker o ting förändras o somligt är nog "skadat" för alltid...

Varma sympatikramar till dig

Anonym sa...

En tanke kring "utbrändhet"...

Det var någon som någon gång sa till mig att "utbränd" blev sådana som tidigare "brunnit".

Jag kan sedan tänka mig att någon som varit sjuk och sedan blivit frisk har svårt att inte sätta sig i brand igen. Men för att inte bli bränd igen måste man lyssna på sin kropp och våga ta det lugnt, och jag lovar att du Ewa inte kommer att slockna bara för att du tar det lugnare!

KRAM

Monica sa...

å va jag känner igen mig i dina ord ;(
jag sa det senast till en vännina heromdagen jag skulle så gärna vilja vara den som jag var för 5 år sen , jag längtar dit...

✿Ewa sa...

Dubbelörnen; Tråkigt att höra att du också känner av utbrändhetens efterdyningar. Ja, jag börjar förstå att det nog är så att somligt förändras och somligt är "skadat" för alltid....
Varma kramar till Dig!

Anna;Tack för dina ord gulliga du. Ja det stämmer om utbrändhet..+olyckliga kombinationer av lite annat tror jag. Problemet är att det inte "bara" handlar om att ta det lugnt...och det är just det som är svårt. Jag måste lära mig en ny nivå när jag arbetar. Och jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att jobba på ett annat sätt?

Monicka; Jättekramar til dig!

Anonym sa...

Det är väl just det...att det är svårt att hitta en bra balans med jobbet. För att man vill så mycket och brinner verkligen för jobbet, svårheten är väl att hitta rätt temperatur så man inte bränner sig... (lättare sagt än gjort)

Anonym sa...

Anna; Mmmm så rätt, plus en vetskap som jag inte tänkte på innan. Kroppen tar längre tid på sig nu när den ska återhämta sig efter tex en förkylning....det är det som är en av farorna med att ha utbrändhet i bagaget. För ibland går det ju bra. Det är svårt att veta/förstå just det att det tar några dagar extra att bli helt ok "ibland".
*kramar*
Ewa