måndag 10 november 2008

Julie

**
Lyckans minut
Erik Lindorm

Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himmelen utan en prick ?

Vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag vad bär jag för namn ?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn ?

Jag lever, jag lever. På jorden jag står.
Var har jag varit förut ?
Jag väntade visst miljoner år
på denna enda minut.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Så jag gläds med er alla. Underbart.

Anonym sa...

Christina; Tack snälla du!
Ewa

Dubbelörn sa...

Den här dikten ligger speciellt nära mitt hjärta... :)

Kram

✿Ewa sa...

dubbelörnen; Samma här ♥ den är så otroligt vacker och har följt mig inombords flera år.
kram

Anonym sa...

Mamma, vilken fin dikt! Jag fäller ännu några lyckotårar för att vår fina och väldigt efterlängtade Julie äntligen har kommit! Efter endast någon minut med oss kändes hon så självklar, som om att hon alltid har varit med oss. Som om hon var/är vårt livs betydelse.
Ja, vilken enorm kärlek!
Vi älskar dig, mamma!