…labyrinten gick jag många gånger som tonåring. Den finns i Lulè ytterskärgård. Den är gjord av många stenar som är lagda efter varandra till ett labyrintmönster. Just idag känns den förvillande lik min hjärna. En labyrint av tankar som jag ibland går vilse i, men där jag efter ett tag hittar en ny väg, en ny intressant infallsvinkel i. När vi gick i den riktiga sten labyrinten så kom vi inte alltid i mål, den var så krånglig och tog sån tid så vi avslutade och gjorde något roligare istället.
Bilden och minnet av den kom till mig eftersom jag eller rättare sagt min grupp nu ska påbörja de sista justeringarna och filandet på vår rapport som ska vara inne den tionde maj.
Och jag tänker att även om det tar emot och känns svårt emellanåt så är jag jättelycklig att jag har möjligheten att läsa det här intressanta ämnet som ger så många tankar och så mycket ny kunskap. Och jag ska inte kliva av och göra något roligare den här gången.
Nog finns det mål och mening i vår färd
-men det är vägen, som är mödan värd.
ur Karin Boyes dikt "I rörelse" från boken "Härdarna"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar