En utsträckt hand

Igår blev det inget bussresa och skogsbesök för barnen som jag har kul med varje dag. Istället bestämde vi oss för att ta en promenad för att mata fåglarna. En promenad som är backig och med trappor men med många trevliga avbrott.

Som den stora snöhögen som man skrapat bort från hockeyrinken. Oaooo! Barnen klättrar snabbt så högt upp dom kan. Eftersom alla vägrar att ha vantar på sig så blir det först nu som dom känner att det vore väääldigt skönt att ha dem på. När man är runt tre så är det väldigt nära mellan stor glädje och gråt. Vi fixar och trixar med vantar som några har i sin ryggsäck och med bra fleece tröjor som man kan dra rätt långt ner över handen  och som har ett hål för tummen. Ordningen är återställd.

–Jag är längre än dig ropar A glatt. –Nää nu är jag mycke längre än dig ropar någon annan tillbaka uppifrån snöhögen.

Förmiddagen är så skön och lugn! Vattnet alldeles klart och stilla.

J blir riktigt rädd att de hungriga änderna ska äta upp hans smörgåsar…jag förklarar att vi har med oss bröd till fåglarna så han behöver inte alls vara orolig för det. Men eftersom fåglarna snabbt simmar brevid oss där vi går på gångvägen och dom ser ut som om dom bara väntar på mat så blir han riktigt orolig igen. –Nää, dom får inte mina smörgåsar. –Absolut inte, säger jag igen. Jag lovar att vakta dom. Så blir han nöjd igen och säger att han är hungrig. Vi är inte riktigt framme vid vårt mål ännu. Men jag vet att man kan bli väldigt hungrig när man har två goda smörgåsar i sin rygga. Så jag frågar om han tror att han kan gå och äta smörgås. –Jaaa, det kan jag säger han glatt. Då fixar jag det och vi spatserar vidare.

På hemvägen är de sista höga trapporna och backarna som att bestiga ett högt berg. Några springer som bergsgetter upp för trapporna…andra släpar sig fram och skulle helst lägga sig ner och inte stiga upp igen.

Men så tillslut är vi nästan framme. Bara en grind och en trappa och en stor parkering och dääär borta ser vi ju vår förskola. -Undrar om maten är klar när vi kommer fram? -Undrar om dom andra har längtat efter oss? Säger vi lockande och pockande för att små ben ska få energi ända in i mål.

En liten kille orkar inte ett steg till. Han fryser och är hungrig och ser trött ut i ögonen…så där som han inte brukar vara…kanske har han något i kroppen som gör att det idag tar emot alldeles väldigt mycket mer än det brukar. Jag pratar om roliga saker med honom för att han ska orka.

Så plötsligt hör jag hur M ropar högst upp ifrån trappan cirka 20 meter bort.

-P vill du hålla min hand? Hon har sett att han är helt slut, att han behöver en hjälpande hand. Med den allra goaste och glada rösten hon kan ropar hon igen för P har inte hört. Men så hör han och börjar genast att ta fram sina händer som är gömda i fleecetröjans och jackans ärmar. Han får något glatt och soligt tillbaks i ögonen och strävar fram och upp för trappan till M. Tar hennes hand och tillsammans går de ända fram till förskolans grind. De pratar och fnissar.

Precis här ser jag det magiska ske,  det kompetenta barnet. De här två små människorna är tre och ett halvtåringar och de är inte kompisar sen tidigare. De har sett varandra såklart., för de är ju på samma ställe varje dag.  Men är inte nära varandra förrän nu, det känns som stjärnstoff som gnistrar fram likt ett fyrverkeri. Magiska ögonblick som man ser om man är närvarande vuxen i barnets vardag.

Stjärnstoff som vi  ger barnen feedback på och vi vuxna delar med varandra, föräldrar och pedagoger. Stjärnstoff som är det stora i det lilla.