Om att sova…

..utomhus på okända platser.

Första dagens vandring var kort jämfört hur det blev de följande dagarna. Likväl var vi trötta och jag somnade ovaggad varje kväll.

Första natten vaknade jag av ett konstigt ljud, lät som ett storsjöodjur som bubblade vatten. Jag låg djupt inne i sovsäcken och var jättetrött. Vet att jag funderade på om det var något jag borde vara rädd för eller om jag kunde somna om. Beslöt mig dock för att det nog var bäst att lyssna lite mer, vem vet –jag kanske borde vara rädd? Jag öppnade upp sovsäcken och stack fram huvudet. Först hörde jag ingenting, såg bara den fantastiska stjärnhimlen ovanför. Men så kom ljudet igen…jag har aldrig hört det förr. Det lät som en jättemage som hade gasproblem.  Jag kunde bara konstatera att det inte var något att vara rädd för, så somnade jag om igen. Dagen efter hörde jag mig för och det var en av kamelerna som hade låtit så. Han hade stått bakom stenmuren inte så långt ifrån min sovplats.

 

Det var en total frihetskänsla att på kvällen somna under ett träd i en beduin trädgård och se stjärnhimlen ovanför sig. Och att vakna i gryningen, se solen färga himlen  och bergen runt omkring oss. Bättre tak kan man knappast ha. Förutom kamelens ljud den första natten så var det alldeles tyst och stillsamt. Några veckor innan vår resa började så hade det regnat rätt mycket i området. Det gjorde att stenöknen blommade. Det doftade av mynta och basilika bland annat.

Vår första sovplats sedd från ovan när vi var påväg den andra dagen.