När vi vandrade så var vi den mesta delen av tiden bara vi, den lilla gruppen. Det var härlig! Men så var vi på två ställen som är rena turistställena. De man ska se när man är här. Och det som många åker långt för att uppleva och de flesta av dem ser inget av det som vi var med om. Här ovan är vi i St. Katarina klostret. Här finns ett ikon museum med bland annat den äldsta ikonen som avbildar Jesus. Här finns också den omtalade brinnande busken som numera är ett träd.
Sista morgonen väcks vi klockan 03.00. Det är mörkt, stjärnklart och tyst. Vi packar snabbt ihop våra sovsäckar och har endast våra pannlampor på när vi påbörjar den sista långa turen, den här gången ska vi upp på mount Moses toppen,
Något som är rätt kul är att den natten sitter ihop packandet som en smäck…jag har ju haft lite svårigheter när vi började vår resa med att få i sovsäck mm i de små påsarna i den smäckfyllda ryggsäcken..
Vi vandrar i mörker och tystnad i 2½ timme ungefär. När vi kommer till Elijah platån så stannar vi och vilar. Vår guide Jabali pekar mot berget som vi ser på håll även om det fortfarande är mörkt. Det är helt otroligt det vi ser, vi är absolut inte ensamma om att göra den här vandringen. Som ett långt, nu menar jag otroligt långt luciatåg ser vi en av ficklampor upplyst människokaravan på väg uppåt. Det är hundratals kanske uppåt tusen människor i karavanden vi ser!
Ju närmare vi kommer, ju högre blir ljudet av röster. Människokaravanen rör sig framåt, uppåt. Vi ansluter oss och börjar vår vandring uppåt, uppåt uppåt. Det är verkligen kö av människor som har samma mål som vi, men av olika anledningar tänker jag. Vi vill uppleva soluppgången på Mount Moses. De är här av samma anledning som muslimer vallfärdar till Mekka. Det här är en helig plats, det är från det här berget som Moses kom ner med stentavlorna.
Kommersen här är stor, många är de som passar på att tjäna sig en slant. Kanske vill jag hyra en filt? Det är kallt på toppen! Kanske vill jag ha en hand att hålla som kan ta mig upp till toppen…i det här fallet så sprang de nästan uppför och även nedför, med turister som behövde hjälp för att orka ta sig upp. Jag tror att karavanen av människor var från så gott som hela världen.
Vi såg ingen soluppgång för det var disigt och det gör ingenting, för vi har under vår vandring upplevt så mycket som slår detta. Vi har varit här, det är en upplevelse. Men vi önskar oss inte tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar