Utmattningssyndrom syns i hjärnan, ja så står det i gårdagens tidning.
Jag kan bara nicka, hålla med och tänka –men vad var det jag sa!
Ny svensk forskning visar att diagnosen visar mätbara förändringar i hjärnan.
Jag tänker, vilken tur jag hade som fick lov att sova i ett halvår. Sen började jag att träna min kondition genom att gå 8x8 minuters promenader (!!) då i början, när jag orkade börja röra min kropp lite lite, för att sen sova igen. Varför just 8x8 minuter? Därför att jag tog i för mycket först i början och jag orkade inte göra något alls på massor av dagar efter de misstagen. Det tog lång tid att komma igen och visst var försäkringskassan på mig. Men jag hade turen som träffade otroligt bra handläggare, som såg och förstod läget. Det var trots allt jobbigt med kontakterna med dem, för jag orkade ju egentligen inte.
Jag hade turen att träffa en före detta kollega och en chef som drog mig tillbaka till arbetslivet. Jag kommer att vara er tack skyldiga i hela mitt liv! Jag hade turen att jag som person inte ger upp även om det var nära många gånger. Jag hade turen att jag kunde coach mig själv. För det var en berg och dalbana under lång tid. Jag var tvungen att ge mig själv mål och delmål.
Jag kände nödvändigheten av att tro på möjligheten att bli frisk, trots att det inte alls såg ut som så en väldigt lång tid.
Nu är allt bra! Men som sagt det tog sin tid.
Får det göra det idag?
4 kommentarer:
Jag önskar jag blivit sedd o fått hjälp i tidigt stadium. För mig gick det allt för långt. Helt utan återvändo... Det var fruktansvärt.
Tyvärr lider jag fortfarande av sviterna... Upptäckte igår, efter ett oväntat samtal, att såret fortfarande gjorde fruktansvärt ont...
Varma kramar
Dubbelörnen; Mmm jag förstår och vet. Det är hemskt att det får gå alldeles för långt, själv har man totalt noll koll...man kanske anar. Men typ
-nej inte jag.
-det blir nog bättre om jag sover lite till....
Att kroppen är känsligare nu, det märker jag. Jag håller fortfarande på och lär känna mitt nya jag. Och vad som är viktigt i livet nu.
Stora varma kramar till dig
Ja, tur, och så en massa mod och hårt jobb. Men det är inte lätt att ta sig tillbaka från djupt därnere.
Men efter att ha läst om hjärnan nästan på heltid senaste två månaderna är det som fascinerar mig mest inte hur mycket stryk hjärnan tar, utan hur fantastiskt den är på att reparera sig, nästan oavsett vi gör med den. För även om det inte alltid känns så, så läker hjärnan nästan allt. Men det tar mycket längre tid än allt annat i kroppen, den jobbar på en annan tidsaxel, och det som tar dagar i halsen tar år i hjärnan. Och då behövs precis det du efterfrågar, Ewa, tid. Och det måste man ta sig, vare sig man får eller inte!
Kram!
Jessica; Ja hjärnan är fantastisk och med den vetskapen (om än inte på din nivå förstås)så har jag inte tappat modet. Det handlar verkligen om tid men där har den bäste läkaren och försäkringskassan inte riktigt samma åsikt. Jag tror att det är det som så många gånger gör att de som drabbas inte kan komma tillbaks. Man har en stor "allergi" mot stress. Den gör att ett stresspåslag som till exempel ett misstroende från FK gör att man inte kan göra något som är positivt för en själv. ex ett bra överklagande. Man kan ju inte tänka klart, eller konstruktivt......Kan nog inte skriva mer just här om detta, blir lätt en bok ;).
Det som behövs är som sagt var tid, men den tiden får dom flesta inte idag.
Kramar
Skicka en kommentar