Nu är jag här igen…efter veckor som bara försvann. Den försvann inte in i overksamhet…men skrivandet…alla bokstäver både gemener och versaler, tog slut.
Precis som när jag var runt 4 år och var hos en dagmamma som hade väldigt många egna barn. Efter en dag med intensiv lek och massor av prat så kom jag på att jag nog måste vara tyst nu….så att pratet skulle räcka till när mamma och pappa hämtade mig. Den magiska tanken fortsatte med en annan fundering -om hur mamma och pappa som var sååå gamla kunde ha något prat kvar…?
Förra fredagen hade jag ju satt som min sista dag med skrivandet av min examination i kursen Det professionella samtalet. Det var veckan innan det faktiska slutdatumet. Att sätta mig själv under press för att bli klar med skrivandet är viktig har jag märkt, annars kan jag hålla på och fila och skriva om eller bara invänta slutdatum och lida ännu mer. Nåja, jag blev klar…eller så klar jag kan tänkas bli, den fredagen. Det var en skön känsla att stänga dokumentet…nu kunde jag inte göra mer…eller?….NEJ! nu är det klart intalade jag mig. På lördagsmorgonen så loggade jag in på universitetets portal för att lämna in det färdiga arbetet. Maken fick order om att sitta bredvid mig, jag var lite små nervös. Förstår egentligen inte varför, nu var jag ju äntligen klar. Det var ju det som var målet.
Lätt som en plätt laddades filen in och låg där så att mina lärare kunde ta itu med den, helst asap. Jag bara satt och stirrade på filen. Var det verkligen sant, jag är klar!! –Du kan ju klicka på den säger maken till sin stirriga hustru, så kan du se att allt är ok. Mmm, det gör jag.
Upp kommer ett så fint försättsblad med precis rätt text, en innehållsförteckning som också är så fin…jag veet…men jag blir sån när allt är klart, tänk att allt arbete som är nerlagt allt som jag har skrivit, ser så himla bra ut..så kommer första sidan upp –MEN vad i *x^*!! ALLA fotnoter på förstasidan har förvandlats till stora siffror IGEN! Det är något som jag har fått ändra massor av gånger och fortfarande inte förstår varför och hur de ändras. Helt plötsligt är min puls uppe i 190!! –Men det är bara att ändra säger en lugn make. TUR att han är där OCH han får inte lämna sin plats förrän allt är klart.
När allt är fixat så har jag tid att känna det jag känner…en puls som inte vill gå ner…varför detta?? Tydligen är spänningen inom mig på högvarv. Före inlämnandet, när jag suttit och läst litteraturen och skrivit så har jag tänkt –När jag väl lämnat in allt så är det lugnt. –Men direkt efter inlämnandet så vill jag ha svar från mina lärare OCH det kommer att dröja minst till midsommar. Det finns ett före och ett efter som är lika spänningsladdat…tydligen.
Om det enbart handlat om adrenalinnivån så hade jag nog kunnat springa Stockholm marathon den dagen. Men det var en annan mållinje som jag hade nått.
3 kommentarer:
Det brukar ta tid att komma tillbaka "ner" på normal nivå med vardagsrytm igen efter sådana där arbeten tycker jag. Ofta kan man vara nästan lite hög i ett par dagar. Tur att du kollade det hela efter att du skickat in det också. Konstigt med fotnötterna men jag tror sådant är vanligt. Själv har jag problem md min referenslista och Endnote, så nu när jag gör ändringar i artikeln och lägger in nya referenser kommer jag att göra de tilläggen för hand och inte via Endnote. Jobbigt men mindre jobb än att Endnote gör totalt fel igen....
Försök njut av avslutat och väl gjort arbete nu!
Kramar!
Saltis; Tack snälla för orden. :) Det tog som sagt ett tag att förstå att det verkligen var över...men nu känns allt perfekt igen. Jag njuter OCH är stolt över väl utfört arbete. Det är sommar, det är varmt och alldeles snart är det semester dags. :D
Stor och varm kram till dig!
bra borjan
Skicka en kommentar