…
Den får symbolisera veckan som gått sedan händelserna i Norge. Så ofattbart och så tragiskt! Allt från den första rapporten om bomben i centrala Oslo som kändes helt overklig till den fasansfulla händelsen på Utøya strax därefter som undan de påföljande timmarna blev allt värre och värre. Den enorma rädslan, paniken, skriken allt har dröjt sig kvar i mitt inre. Nej, jag var inte där enbart en av många åskådare i periferin, som inget kunde göra…men som ringar på vattnet eller som ett eko sprider sig det nog inom de allra flesta av oss en stark känsla av –Det kunde ha varit jag eller det allra mest skrämmande någon som står mig nära.
Tanken på att vara en av de föräldrar som har sitt barn på ön samtidigt som en galning skjuter ner dem en efter en är nästan övermäktig.
Känslan av att nu vilja göra något är stark, hedra de som så grymt togs ifrån sina nära och kära. Hedra och omfamna de som klarade sig, som sörjer sina vänner och som har ett minne som just nu går på repeat av händelsen och som därför ej får den stärkande sömn som de såväl behöver.
Jag vill omfamna de föräldrar, syskon, käresta/käraste, far- och morföräldrar ja alla Norrmän och visa er min varma medkänsla.
Vi er et lite land, men vi er et stolt folk.
Vi er fortsatt rystet av det som traff oss, men vi gir aldri opp våre verdier.
Vårt svar er mer demokrati, mer åpenhet og mer humanitet. Men aldri naivitet.
Ingen har sagt det finere enn AUF-jenta som ble intervjuet av CNN: ”Om én mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi alle kan vise sammen.”
några rader ur Jens Stoltenberg tal under minnesgudstjänsten i Oslo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar