Ja nu börjar den igen…

..längtan väntan.

Å jag vet hur den är…den går upp å den går ner å ibland riktigt bra sen såååå är den bara grymt längtig.

Det som pågår nu..

..liknar det som pågick då och ofta under åren som mamma till vuxna barn återkommer till. Ja, det är tankar som återkommer….kallas livet…inte undra på att man ibland längtar tillbaks till de var s¨å och man bestämde allt ;-).

Två resandefötter..

..har kommit hem på semester. Sååååå roligt!

Åh så myckè prat å kramar vi har att ta igen.

Underbart!

Snart, mycket snart hemma…

…tänker jag.

Snart, mycket snart är vi i Zimbabwe tänker min goa dotter Susanna som precis flyttar från Kenya till Zimbabwe innan hon och N kommer hem på lite semester.

Vi ser båda två fram emot kramar, grillkvällar, mysiga stunder med he-e-e-la familjen, prat och mys.

Idag...

..skippade vi överfulla affärer och kröp istället upp i soffan och såg Mitt Afrika. En helt underbar film som för en stund förde oss till Kenya och Susanna. Så mitt i allt filmsnyftande så ringer min mobil...ska jag svara??

Och vem är det om inte Susanna! Jag blir så glad så jag gråter en skvätt till och kan knappt prata de mobilminuter som vi har på oss. Men vi hinner säga puss & kram och att vi älskar varandra och att allt är bra. Sen återgår jag till Mitt Afrika. Hjärtat är varmt av glädje och jag snyftar vidare åt filmen och åt sötnosen som ringer så lägligt...precis när vi är på berget Ngong och ser den otroligt vackra utsikten..... lite telepati är det nog ;).

Det här är...

...fötterna på två personer som jag längtar jättemycket efter två resandefötter, Susanna & Nikolas.

Jambo!

När man som jag har en dotter väldigt långt borta och längtan väntan ibland slår till extra mycket. Så blir det bra mycket enklare att förstå varför hon reser så långt bort igen, när jag ser den här filmen. Musiken och bilderna får mig också att längta dit.

Skulle absolut kunna tänka mig att resa iväg ett tag. Jobba som volontär, insupa en helt annan miljö...

Filmen har jag lånat från Susanna som lånade den av Emmama, tror att det är ok eftersom den sprider så mycket glädje!

ps. vill bara tillägga att jag vet varför Susanna reser och jag tycker att det är hur bra och kul som helst. Förutom att jag saknar den vardagliga kontakten såklart och det blir en himla massa längtande :).

För långt borta för en kram

men riktig, riktigt nära med Skype och en webkamera det var Susanna idag.

Så skönt å så bra att kunna prata och att få se henne och lite av lägenheten och kartonghögen.

Tacka vet jag teknikens under!

Längtan-Väntan!

Det ordet hörde jag inom mig igår, sen har det ekat även i mina drömmar.

Och det är det jag gör från och med nu...

Susanna och Nikolas har börjat sin resa och sin 2 år långa vistelse i Kenya.

Jag är så glad för deras skull! Att göra detta äventyr tillsammans är stort!

Ändå håller jag stundtals på att drunkna i min längtan efter Susanna...redan innan hon åker.
Längtan är inte rationell på något sätt, jag varken kan eller vill analysera den. Jag vill vara i den just nu....

Trots att jag inte vill analysera så gör jag det, men fattar ändå inte varför just den här resan gör mig så längtig & väntig...

Å just nu när jag sitter och skriver av mig så får jag ett sms.

-Jambo vi är framme nu & är påväg till lägenheten...Tänker på er & älskar er!

Mmmmm, härligt!

Nu kan jag påbörja min dag och det känns riktigt bra!

Nu är det offiellt...

..så nu kan alla få reda på varför jag våndats en tid. Titta in här så kanske du förstår. Men som sagt, har man gett sina barn "rötter och vingar" så blir det här en riktigt underbar tid för dem båda. Saknad kommer jag att känna, men nu får vi ju en anledning till att resa tillbaks till Afrika. Härligt!

Bearbetar & bearbetar...

..det är det jag gör just nu.

Så klart gör jag det inte hela tiden, men när jag går till jobbet på morgonen, när jag får en lugn stund på dagen eller som nu när jag sitter och skriver.

Det är inte jättehemskt hela tiden utan bara små korta ögonblick. Då tar jag ett djupt andetag och tänker att det här blir ju riktigt bra och roligt och då menar jag det också verkligen.

När jätterädslan ändå dyker upp så fäktar jag faktiskt undan den men först kollar jag på den för att se vad den egentligen innehåller. För jag vill ju inte vara rädd för rädslan. Alltså om utifall att eventuellt något skulle kunna hända.

Men så när jag tidigt i går morse stod och pratade med en kär kollega om när man tänker på allt som kan tänkas kunna hända ens vuxna barn när dom är ute i den stora världen. Så citerar hon några rader som hon läst någonstans men ej kommer ihåg vart och de går rakt in i mig och känslan av att

-Ja, så är det! infann sig och som genom ett trollslag så känns det bra mycket bättre.

Ord som går rakt in är magiska, de kan läka ett oroligt moderhjärta!

*

”Vi behöver ge våra barn rötter och vingar”

Varje människa behöver en stabil grund, rötter för att kunna möta livet, begrunda, ta beslut och vara så trygg att man vågar anta nya utmaningar och pröva sina vingar.

*

*

Små barn små bekymmer...

stora barn...mamma får bekymmer....

Ja, med sig själv alltså!

Mina döttrar är vuxna, min son är påväg in i vuxenlivet med stormsteg. För hans del har lumpenlivet stor del i det.

När jag som riktigt ung småbarns mamma tänkte på den tid som jag är inne i nu, så tror jag att jag tänkte mest ordet frihet! Jag älskade att vara småbarnsmamma men ibland hägrade dock ändå den där friheten till den egna tiden.

Frihet till att få vara med sig själv,
frihet att göra vad jag vill när jag vill. Allt från sova länge, vilket jag inte alls behöver nu när jag kan snopet nog. Flera års avväning har gjort att jag nu vaknar alldeles för tidigt även helgmornar.
Frihet till att bestämma över min vakna tid.
Frihet till att inte behöva ha middagsmat hemma.
Frihet till att låta bli en massa saker som jag naturligt gjort när jag har haft småbarn.
Friheten att slippa föräldrarmöten, utvecklinssamtal och så vidare och så vidare...

Jag har alltid haft lätt för att stärka mina barn till att våga prova på nya saker. Jag har aldrig velat vara en mamma som på grund av mina egna rädslor till exempel sagt -nej åk inte! när döttrarna som har rest väldigt mycket berättat att nu tänker jag åka hit eller dit. Och då var dom ändå mycket yngre än nu.

...men nu så vet jag inte riktigt vad som hände i förra veckan....

Kanske var det för att jag var inne i en svacka, kanske för att det känns lite för oroligt...

Men när dotter S berättar att hon och sambo ska bo i K i två år då ville jag bara säga NEJ!!

Oros tankar for runt som studsbollar i mitt huvud hela natten.

Jag sorterar och funderar och undrar varför jag blir oroligare nu än tidigare.
Och det är väl så att det beror på att där har det varit rätt så oroligt en tid. Jag är jätterädd att det ska hända dem något.

Men mest av allt för att det är så skönt att få vara nära och bara njuta av varandra när hon nu äntligen bor i storstan igen.

Alltså ren och skär egoism!

Vad gör man av den?

Just nu..

..snurrar detta i mitt huvud + en massa annat som jag inte kan få stopp på...

*Kul!

*Spännande!

*Helt fantastiskt!

* Va?!

*Nää!

*Va?

*Längtan väntan!

*Otroligt roligt!

Återkommer när det har snurrat klart....