Snö är olika för olika..

..personer.

Nu när morgonens första solstrålar börjar sprida ut sitt ljus över det isiga och frostiga landskap som jag har utanför mitt fönster, så minns jag min första vinter här nere i Stockholm.

Van med snö som jag var och allt vad man gjorde då den kom gjorde att jag fick jag göra en otrolig kullerbytta i tänket när jag flyttade hit ner.

Jag jobbade på en förskola /förr hette det ju föresten dagis/ som utanför sitt staket hade en jättestor gräsplan. Vid rätt väder så spelades det brännboll eller sparkades det fotboll där. Eller så rastade hundägare sina hundar där vilket inte var så mysigt när vi ibland släppte ut barnen där så att dom skulle få springa omkring mer fritt.

Denna dag var som som sagt isig och frostig och solig! Hela gräsplanens var täckt av frost inte en riktig snöflinga så långt ögat nådde.

Då ser jag, i mitten på denna gigantiska gräsmatta en kvinna på SKIDOR! Jag trodde inte mina ögon, skidor...men det finns ju ingen snö!! Så kunde man väl inte göra!?

Hon åkte i maklig takt tvärs över gräsplanen och kylan syntes stiga mot himlen från hennes andetag.

Jag kunde inte smälta det jag hade sett och berättade det för alla som ville höra på. Mest förvånade blev nog de som liksom jag trodde att man bara kunde åka skidor på snö.

Så gott som varje gång som jag numera ser frostigt gräsglitter så tänker jag på denna händelse och att jag numera mycket väl kan förstå det hon gjorde. Jag är väl aklimatiserad efter alla år kan jag tro.

För tänk att få glida fram på ett par skidor i detta glitterlandskap det måste kännas som om man befinner sig mitt i sagovärlden, påväg till ett besök hos kung Frost!