Å inte visste jag..

..när dè và!

Idag för precis ett år sedan så hade mina allra goaste väninnor och jag precis kommit hem från Prag. Efter en skön helg tillsammans med massor av prat, mat och öl så var vi riktigt glada och rätt fnittriga och med en rätt tacksam känsla av
-Vilket otroligt gäng vi är!!
-Vi fixade det!
-Tänk om...

Allt började med att vi tyckte att det var dax att åka iväg på en resa. Vi sparar 200:- i månaden och har gjort så i flera år, när det börjar närma sig 25000:- så är det dax att påbörja planering av vår tripp. Vi har på så sätt varit i Budapest, Dublin och Barcelona. Vi har jätteroligt ihop!

Nåja, den här gången kom vi överens om att Prag skulle bli vårt resmål. Och eftersom jag var den som hade mest tid, jag var sjukskriven och arbetstränade någon dag i veckan. Så blev det jag som blev den som hade huvudansvar...hur dumt som helst i efterhand men själv påtaget. Men jag skulle ju inte göra så mycket för vi hade jättebra hjälp av Lenka på Interstate.

Varför det var dumt att just jag hade ansvar?

Jo, för att jag var i slutet av min sjukskrivning vilket jag inte visste då men önskade hett, efter att ha ränt in i den berömda väggen med hela kroppen i 190, 2 år tidigare. Varje steg tillbaks till arbetslivet gick lååångsamt. Ett halvt framåt och två bakåt. Men jag var envis och ville inte ge upp. Då hade jag fortfarande stora problem med min stresstålighet , minnet var fortfarande inte alls att lita på. Och jag höll på med arbetsträning som tog massor av energi.

Nåja, allt som Lenka mailade mig angående vår resa läste jag och sände jag vidare till väninnorna i tron om att de läste och noterade...att de var mitt extra minne. Men de hade ju också fullt upp! Så de la det till mail högen, för vi skulle ju inte åka ännu.

Från början hade vi gärna velat åka torsdag till söndag eftersom valborg var på måndag och då är det bra om mammor till tonåringar är hemma. Men det gick inte att ordna så det blev fredag till måndag istället. Vi skulle komma till Stockholm vid 21 tiden så det var ju ändå ok för det är ju efter det som det kanske är viktigast att finnas nära.

Dagen innan vi ska åka alltså på torsdag så är jag ledig. Har en hel del att ordna med innan jag ska resa iväg. Packningen har jag inte ens börjat tänka på.

När klockan är runt 12 på dagen kommer jag på att jag ska kolla min mail från Lenka vad taxin som vi har förbeställt från Prags flygplats till vår lägenhet kostar.

Jag söker mig fram mail för mail, vi har avhandlat mycket under månaderna innan resan.
Helt plötsligt får jag upp ett mail där det står avresa klockan 16.15 och torsdagens datum!!!!
Hemresa söndag som vi ju ville från början..det hade gått att ordna tillslut.

Då blev jag en vattenpöl på golvet...dog så smått!!

Vi ska resa NU!!!!

Tänk dig den choken för en person som är allergisk mot stress, den är tung även om man är stresstålig. Alla system i kroppen slår på error och inte en enda tanke fungerar. Det kan inte vara sant!!

Jag sopar upp resterna av mig själv från golvet och ringer maken som precis är på väg in till tandläkaren och så klart inte kan tala om vad jag ska göra eller kan säga att det är ett misstag.

Med en våldsam känsla av misslyckande och skuld som stora tyngder över mig lyfter jag luren för att ringa och berätta vad jag just har upptäckt. Jag ber till en högre makt att det bara är jag som missat dag. Att alla andra vet att vi reser om cirka treochenhalvtimme!

Susanne svarar inte i mobil, det är upptaget på jobbtelefonen..
Annika svarar glatt och pratar på. Hon har tagit en längre lunch och står nere vid båten och har just målat klart botten..medan jag hör hennes glada röst tänker jag att snart mycket snart kommer hon inte att vara lika glad..

När jag hackigt och stapplande fått ur mig vad jag upptäckt, min röst fungerar inte så bra efter chocken pratar vi samtidigt i flera minuter utan att höra vad den andra säger. Men vi avslutar med att hon ska försöka få tag i Gunnel...vad sjutton heter skolan som hon jobbar på?? Och jag ska försöka få fatt i Susanne.

Det blir många samtal. Den stackars arbetskamraten till Lenka på Interstate som inte har pratat med mig innan och inte ens vet om att vi ska iväg får en kulsprute röst i örat där jag ömsom förbannar mig själv ömsom frågar om det går att få tag i andra biljetter ja jag har inte en aning om vad jag säger till den stackars mannen. Han säger att Lenka strax är inne på kontoret igen och att hon då kan ringa upp.

Minuter är år så Susanne ringer en annan resebyrå som hon har haft god kontakt med.

Gunnel är svår att få tag i. Efter att A ringt massor av samtal till mobil som ligger i ett skåp visar det sig och sen till skolans växel så får hon tag i en arbetskamrat till henne som beklagar men G sitter i elevvårds konferans och kan ej ta telefonen just nu.

-Men nu är det så att hon ska till Prag NU om bara några timmar!! Och hon tror att det är imorgon. Jag måste prata med henne!!

-Aha ojdå säger arbetskamraten som slänger upp dörren till konferensrummet där rektor, vicerektor ett antal specialpersoner ett föräldrarpar + G som precis ska ta till orda, sitter. Hon ropar till Gunnel.
Du ska till Prag!!

-Jaa, jag vet svarar G lugnt. Men det är imorgon...
-NEJ!! NU! ropar kollega som blivit lika hysterisk som vi andra.
Gunnel får tillåtelse att snabbt ansluta sig till ressällskapet och är rätt förvirrad. Vet inte riktigt vart hon ska börja.

Att hon hann med var rena flaxen för halvägs påväg hemåt så inser hon att med de köerna så kommer hon inte att hinna hem alls så hon vänder om och kör hem till mig. Eftersom hon dagen innan hade hämtat ut sitt nya pass så låg det i handväskan. Men kläderna som var packade och klara stod hemma i hallen.

Susanne fick också tillåtelse av arbetskamrater att rusa iväg, såklart. Någon annan tog hennes sena stängning. Halvt i duschen halvt i resväskan ringde hon sin pappa som lovade att skjutsa ut oss.

På väg ut till Arlanda ringde Johan från vårt flygbolag han hade pratat med Lenka och han berättar att inchekningen hölls öppen extra för oss. Vart var vi? Skulle vi hinna? Jo-odå, nu var det lugnt haha! Alla är i bilen och vi är strax framme svarar jag med ett hysteriskt skratt. Jag kommer på att fråga honom vart incheknings disken är så att vi bara behövde rusa åt ett håll och slipper att söka. Han återkom med den uppgiften en stund senare.

Vi var ett rätt speedat gäng som satte oss i pappans bil. Jag hade fortfarande hemska ångest känslor i maggropen. Vi pratade och skrattade.

När vi väl var in chekade och klara så visade det sig att flyget var en timme försenat, thank good!

Jag bjöd mina söta väninnor på öl, och vi satte oss ner och tittade på varandra och sa om och om igen
-Vilket otroligt gäng vi är!!
-Vi fixade det!
-Tänk om...

Vi kände oss lite grann som historien om Indianerna som i alla tider hade rest makligt fram och som för första gången hade flugit. De satt kvar en vecka på flygplatsen för att vänta in sin själ. Den hade inte hunnit med den snabba resan, det hade inte riktigt vår heller...

Tur var det att Natti som numera är Dalkulla inte skulle med. För hon hade inte hunnit.

Gunnel fick inga kläder med sig. Men Annika som packat till både sig och sin lilla dotter som skulle till mormor och morfar hade fått med sig så mycket kläder och även skor, att det räckte till dem båda. Tur var också att morfar var hemma och kunde komma i ilfart från stad några mil bort.

I denna långa och kanske något förvirrade historia finns det små historier. Alla hade vi ju upplevt något innan vi satt där vi satt och var påväg.

Vi hade hunnit!
Ingen hade sagt

-Det går inte! möjligen jag, då när jag låg där i en pöl på golvet efter att ha läst mailen.

Vilka styrkor!

Till hösten ska vi iväg igen och det är inte jag som ska hålla i trådarna till den resan, bara så att du vet om du undrar.