stora barn...mamma får bekymmer....
Ja, med sig själv alltså!
Mina döttrar är vuxna, min son är påväg in i vuxenlivet med stormsteg. För hans del har lumpenlivet stor del i det.
När jag som riktigt ung småbarns mamma tänkte på den tid som jag är inne i nu, så tror jag att jag tänkte mest ordet frihet! Jag älskade att vara småbarnsmamma men ibland hägrade dock ändå den där friheten till den egna tiden.
Frihet till att få vara med sig själv,
frihet att göra vad jag vill när jag vill. Allt från sova länge, vilket jag inte alls behöver nu när jag kan snopet nog. Flera års avväning har gjort att jag nu vaknar alldeles för tidigt även helgmornar.
Frihet till att bestämma över min vakna tid.
Frihet till att inte behöva ha middagsmat hemma.
Frihet till att låta bli en massa saker som jag naturligt gjort när jag har haft småbarn.
Friheten att slippa föräldrarmöten, utvecklinssamtal och så vidare och så vidare...
Jag har alltid haft lätt för att stärka mina barn till att våga prova på nya saker. Jag har aldrig velat vara en mamma som på grund av mina egna rädslor till exempel sagt -nej åk inte! när döttrarna som har rest väldigt mycket berättat att nu tänker jag åka hit eller dit. Och då var dom ändå mycket yngre än nu.
...men nu så vet jag inte riktigt vad som hände i förra veckan....
Kanske var det för att jag var inne i en svacka, kanske för att det känns lite för oroligt...
Men när dotter S berättar att hon och sambo ska bo i K i två år då ville jag bara säga NEJ!!
Oros tankar for runt som studsbollar i mitt huvud hela natten.
Jag sorterar och funderar och undrar varför jag blir oroligare nu än tidigare.
Och det är väl så att det beror på att där har det varit rätt så oroligt en tid. Jag är jätterädd att det ska hända dem något.
Men mest av allt för att det är så skönt att få vara nära och bara njuta av varandra när hon nu äntligen bor i storstan igen.
Alltså ren och skär egoism!
Vad gör man av den?
Ja, med sig själv alltså!
Mina döttrar är vuxna, min son är påväg in i vuxenlivet med stormsteg. För hans del har lumpenlivet stor del i det.
När jag som riktigt ung småbarns mamma tänkte på den tid som jag är inne i nu, så tror jag att jag tänkte mest ordet frihet! Jag älskade att vara småbarnsmamma men ibland hägrade dock ändå den där friheten till den egna tiden.
Frihet till att få vara med sig själv,
frihet att göra vad jag vill när jag vill. Allt från sova länge, vilket jag inte alls behöver nu när jag kan snopet nog. Flera års avväning har gjort att jag nu vaknar alldeles för tidigt även helgmornar.
Frihet till att bestämma över min vakna tid.
Frihet till att inte behöva ha middagsmat hemma.
Frihet till att låta bli en massa saker som jag naturligt gjort när jag har haft småbarn.
Friheten att slippa föräldrarmöten, utvecklinssamtal och så vidare och så vidare...
Jag har alltid haft lätt för att stärka mina barn till att våga prova på nya saker. Jag har aldrig velat vara en mamma som på grund av mina egna rädslor till exempel sagt -nej åk inte! när döttrarna som har rest väldigt mycket berättat att nu tänker jag åka hit eller dit. Och då var dom ändå mycket yngre än nu.
...men nu så vet jag inte riktigt vad som hände i förra veckan....
Kanske var det för att jag var inne i en svacka, kanske för att det känns lite för oroligt...
Men när dotter S berättar att hon och sambo ska bo i K i två år då ville jag bara säga NEJ!!
Oros tankar for runt som studsbollar i mitt huvud hela natten.
Jag sorterar och funderar och undrar varför jag blir oroligare nu än tidigare.
Och det är väl så att det beror på att där har det varit rätt så oroligt en tid. Jag är jätterädd att det ska hända dem något.
Men mest av allt för att det är så skönt att få vara nära och bara njuta av varandra när hon nu äntligen bor i storstan igen.
Alltså ren och skär egoism!
Vad gör man av den?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar