…gränser.
Igår kväll var jag och några av mina kollegor på en otroligt bra föreläsning. En av mina favoriter Bengt Grandelius föreläste under titeln Curlingsyndromet 2.0 - Att sätta gränser. Ett villkor för växande. Under tre timmar satt vi och formligen surplade i oss av all klokskap, tankar, erfarenheter som han delade med sig av i ett ämne som är högaktuellt.
Jag minns själv hur svårt det var när barnen var små att veta hur och när jag skulle vara tydlig och sätta en gräns för någon av dem, och jag tänkte ibland att jag kanske var för hård? Jag som var ung när döttrarna var små hade ju många vuxnas ögon på mig, åtminstone trodde jag det. Men jag hade också nära till minnet av vad jag tyckte var bra själv som barn och som tonåring och det var just att den vuxne skulle vara tydlig. För det är inte lätt att läsa mellan raderna när man är liten, även om alla barn gör det hela tiden. När den vuxne är tydlig med vad man får och inte får så blir livet mycket lättare. Det är bra att veta redan som liten så att man inte får erfarenheten som ett slag i ansiktet senare i livet.
Det klassiska exemplet är ju att vi ofta frågar våra barn -ska gå hem nu? när det redan är bestämt att det ska vi.Sen blir vi både förvånade och kanske irriterade över att barnet drar iväg åt ett annat håll än det håll som vi har tänkt oss. –Va, Men vi ska ju gå hem! Jo, men säg det då!! Var tydlig! Ge inte alternativ när det inte finns alternativ.De gagnar inte någon. Man vill ju vara snäll säger en förälder. –Det är just det du är säger jag numera när någon frågar, när du är tydlig och bara ger alternativ när det är möjligt, – då är du snäll. Om snällheten nu i sig är något att sträva efter?
Många barn får så många val som de inte riktigt klarar av eller har tillräckligt med erfarenhet för att ta, snälla föräldrar ställer så många frågor –vill du ha de eller de skorna till exempel, beslut som kan vara helt omöjliga att ta för ett litet barn för erfarenhetsbanken är inte tillräckligt stor. Är det regn så har man stövlar inte sandaler på fötterna, basta! Barn ska få välja såklart, men vi föräldrar måste vara kompassen som visar i vilken riktning de ska gå. Vi behöver vara fasta med rötterna i marken, det ger trygghet.
Det fascinerande med föräldraskapet tänker jag ibland är att man får olika barn, även om föräldrarna är desamma. Hänger du med? Jo, även om samma föräldrar får fler än ett barn så är de barnen ofta rätt olika till sitt sätt att vara, sitt sätt att inta världen. Någon behöver mer gränser en period, behöver klara svar vart gränsen går vad som är rätt eller fel. Den testar tills den vet. Är föräldern då en snälling som ger efter, som inte tydligt visar hur det ska vara så blir det väldigt tungt för barnet. Den testar tills det blir ett stopp och när föräldern äntligen sätter ner klackarna så har läromästaren det vill säga barnet äntligen fått det den har sökt efter hela tiden. Så egentligen är just föräldraskapet i sig, livets skola.
Jag tänker många gånger så här i efterhand, när jag kan blicka tillbaka på ett långt liv som förälder att –Förälder blir man medan man är det…hur jag tänker då? Jo, rollen som förälder kräver ingen utbildning. Några är mer lämpade än andra, ja! Men i stort sett alla kan bli det. Det är vissa saker med barn som är självklara…men väldigt många saker som man först i efterhand vet att det där gjorde jag bra! Att ha någon klok person att diskutera med, ställa frågor till det skulle alla småbarnsföräldrar behöva, ja även tonårsföräldrar förresten. Åtminstone kunna ställa frågor till så man hör vad man själv tänker. Det behöver inte alltid betyda att man behöver få ett svar eller en manual –gör så här av den andre. Man behöver bara flytta ut sitt tänk utanför huvudet, då hör man om det låter rimligt. Precis den rollen kan jag tänka mig att inta nu, när jag har all erfarenhet….
Här en artikel från DN i ämnet.
! Som vi sen, när vi är inne tar fram på vår 
