Jag skrev ju om Heggwhitemannen som fick oss att skratta så att vi kiknade. Han var dock inte medveten om det själv, tur nog. Sanningen var att vi var så trötta så vi skrattade åt allt.
På varje vingård som vi besökte så fick vi en guidad tur bland vinstockar och rensningmaskiner stora gigantiska behållare som rymde cirka 15.000 liter, där vinet jäste och puttrade till de ektunnor på ca 230 liter som de sedan lagrades i under ca 2 år. En beskrivning på hela processen från ax till limpa så att säga eller från druva till flaska.
Vi var på allt från de mest moderna vingårdar, där det såg ut som i ett kliniskt lab, där man genom kylanläggning fixade att lagringstemperaturen blev helt rätt, till de som gjorde som man hade gjort sedan urminnes tider. Där det fanns en riktig vinkällare för ektunnorna med rätt temperatur och fukt Att det var rätt temperatur där berodde på att de hade kunnat göra en naturlig källare pågrund av att gården låg på en kulle om jag förstod det hela rätt.
Så till processen med äggvitorna (heggwhites).
På många av gårdarna, dock inte alla, så använde man sig av äggvitor när man skulle få bort grumset i vinet när det hade lagrats klart i tunnorna. Man öppnade den lilla pluggen i mitten på den liggande tunnan tog 4-5 äggvitor och hällde ner dem så att de låg på ytan, så fick det ligga där under några veckor tills de hade sjunkit till botten. Då öppnade man bottenproppen och tömde ut vinet till en ny tunna. Åggvitan med grumset låg då kvar på botten och kunde hällas bort sist.
Vi frågade på en av de första vingårdarna om äggvitan inte kunde lämna partiklar kvar i vinet vilket kan vara farligt för den som är allergisk men fick då ett nekande svar.
-Nej det fanns inget kvar i vinet.
Men på en annan vingård sa man att självklart var det så. Det kan ju vara bra att veta för den som är allergisk och får en allergiskreaktion när den har druckit vin.
En lång förklaring på processen innan jag kommer till heggwhitemannen.
Som sagt flera vingårdar använde sig av liknande processer vid vintillverkning, som den med äggvita som säkert gjorde så att processen med att få bort grumset ur det lagrade vinet gick snabbare än för dem som inte använde detta knep. De som inte använde äggvitan var nog de som gjorde mer som man alltid hade gjort antar jag nu i skrivandes stund.
De olika guiderna vi hade var inte bara olika som personer såklart, utan deras engelska kunskaper var rejält skiftande. Den som för oss svenskar var svårast att förstå för hon pratade en engelska som var mer fransk kan man säga än engelsk, men som Grègorys mamma skrattande sa att hon tyckte att just hon pratade en fantastisk engelska, äntligen! Hon vann på att hon var så otroligt engagerat och brann för sin kunskap. Efter några vingårdsbesök så visste vi i stort sett hur vin tillverkning gick till, så om någon inte pratade så bra så gjorde det inte så mycket.
När han envisas med att säga heggwhites istället för eggwhites och lite andra saker också så vågde vi knappt titta på varandra. För då hade vi skrattat och inte kunnat sluta...men sen så skrattade vi så vi tjöt!
*
En liten tanke som vi fick just pågrund av att guiderna på vingårdarna hade så skiftande kunskaper i engelska var att vi tror att vinproducenterna skulle vinna massor på att ha guider som var bra på engelska. Och som hade mer genuin vinkunskap än bara det som var inom manuset dom hade att följa. Till exempel guiden som var vår favorit alla klasser på Château Brane Cantenac i Margaux. Hon var ju verkligen ansiktet utåt och hade studerat vinkunskap i sex år på olika håll i världen. Och kunde svara på frågor som vi inte hade fått svar på innan för hon behövde inget manus annat än till vingårdens historik. På denna vingård hade hon bara vari i två månader.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar