...Nobeldagen. En fantastisk festlighet som jag tycker är riktigt kul att titta på.
Alla vackra kläder, de fantastiskt vackert dukade borden som i år går i kärleken och glädjens tecken. Enligt kockarna så går maten i det tecknet också...eftersom dom i förväg inte får berätta ens en liten pytteviskning om vad menyn består av så säger dom glatt att det blir mycket kärlek och mycket glädje! Det låter ju lovande!
Men tänk att sitta till bords så länge...tänk om man bara måste gå iväg och pudra näsan...hur gör man då? Och tänk jag som knappt hittar igen vart jag ställt bilen när jag parkerat i det stora parkeringshuset...hur sjutton skulle jag hitta tillbaks till min plats? Kan man sätta upp en sån där hög orange flagga som barnen har på sina cyklar när dom är små?
För åtta år sedan så var dotter C en av de lyckliga studenterna som fått en biljett till studentbordet denna festliga kväll. Hon hade en kväll som kändes som en bal på slottet med vacker klänning, fantastisk mat & dryck. Och massor av trevliga studenter runt bordet. Ett minne för livet!
4 kommentarer:
Ja det måste ha varit en fantastisk upplevelse. som du säger ett minne för livet! Gilalr också att titta på Nobel men i går var det ju onsdag och då tittar jag på Greys:-)
Tack för nobelföreläsninen du skickade - den var så fin och välskriven! Kram
Pangis; Greys ja, det glömde jag bort mitt i all flärd :)
Susanna; Ja visst är den!
Kram gullhjärtat!
Ewa
Jag och maken var 2002 och det var fantastiskt! Men, det är rörelse kring borden hela tiden, folk kommer och går (inte honörsbordet), och faktiskt är inte sittningen sååå lång, det känns bara så när man ser på TV. Vi satt bland folk vi kände och en del obekanta och det var hur trevligt som helst. Jag önskar verkligen att vi får gå igen, men sannolikheten är inte stor.
Skicka en kommentar