Om att hålla sig kvar

För några dagar sedan skickade vi en påskbukett till min lilla mamma. Hon bor ju på ett ålderdomshem en bra bit bort. Efter att hon i flera månader har låtit rätt förvirrad och som om hennes demens blivit än värre, så är det just nu en riktigt bra period. Det är roligt!

Jag ringde upp henne igår. Vi pratar om Cristers och min resa, det är hon som för den på tal. Vi pratar väder och vår. Och så berättar jag om påskmiddagen som vi skulle ha, vad vi skulle äta vilka som skulle komma.

Mitt i mitt utlägg så avbryter hon mig glatt

- Ewa! Jag hör att du är så glad, att du har din allra bästa tid just nu. Att du fixar och ordnar och ingenting är omöjligt. Mamma minns just den tiden i sitt eget liv som den allra lyckligaste. Med huset fullt av familj och vänner. Middagar, sång och glada skratt. Och hon berättar att hon gärna och ofta återkommer till den tiden i sina tankar numera.

Jag blir rörd och tackar för orden. De värmer mig så. Jag blir så glad att hon vet och säger det till mig. Att jag får höra det från henne för jag har saknat att få dela mitt liv med henne. Jag har känt mig törstande efter just hennes ögon hennes ord, de är så viktiga. Jag har önskat att jag fått säga till henne hur mycket hon betyder och har betytt och hur mycket hon inspirerar mig så gott som varje dag. Men det är väldigt länge sedan jag kunde dela något med mamma. Men nu plötsligt så gick det!  Det var inte försent! Tack, tack, tack!

Jag passade på att ge mamma viktiga ord tillbaka, ord som jag velat säga henne och som jag vet betyder mycket. Bland annat hennes helt fantastiska förmåga och smak till heminredning. Att göra vackert med enkla medel! Som helt har hoppat över mig, men som mamma kompenserat genom att jag alltid har kunnat fråga henne. Så har hon flyttat på en tavla eller en fotölj eller något annat en liten bit så har det helt plötsligt blivit helt rätt! Att hon var ett proffs!

Vi skrattade och pratade och mamma tackade för den fina buketten. Den höll på att vissna men kämpade för att hålla sig kvar …precis som jag sa hon med ett skratt innan vi la på.

Min mamma har haft som ett mantra en lång tid som lyder, –jag ääälskar att leva! De orden kunde jag äntligen ta till mig, fånga dem och placera dem i mitt hjärta. Hon sa det för att jag som hon vet oroar mig för hennes väl och ve och för att jag är så långt ifrån ska veta -Jag har det bra mitt gullhjärta!