NU

Det har sagts så många gånger förr men NU är det fredag igen, som vanligt vä-äldigt skönt och välbehövligt! Veckorna går så fort så fort och jag har knappt hunnit mer än jobba, träna och sen läsa och skriva anteckningar om min intressanta studielitteratur. I helgen ska jag och fyra av mina kurskamrater träffas och skriva ihop en gemensam text uppdelad i två delar som vi sen ska skicka in till vår studieplattform. Det ska bli skönt när det är klart och nedskrivet, för just nu känns det som om huvudet är alldeles överfullt av tankar och formuleringar. Så här i elfte timmen så börjar jag fundera på om den frågeställning som jag valt att ha för ögonen när jag har läst litteraturen, är för vid? Då blir den svår att besvara…Kanske ska jag omformulera den? Ja, det är sånt som jag funderar på nu.

Marsmånads Fredagstema har denna fredag sin sista rubrik och det är NU. Denna fredag vill jag fatta mig kort och med endast en bild och lite text.

Min fina lilla mamma bor alldeles för långt bort NUmera tänker jag...alltid.

 Förr, innan hon blev dement, kunde hon resa ner till oss precis när hon och vi ville. Det var härligt!

- Jag bor alldeles perfekt och trivs så bra, säger hon nu utan att jag frågar...

När vi ses så är jag väldigt medveten om att vara i NUet, helt närvarande i stunden. För det är den jag vill minnas när vi sen skiljs åt igen.

Vår bästa tid är NU, Jan Malmsjö

Jag önskar dig en riktigt skön fredag!

Tant Jennys starka pepparkakor..

…åt jag varje jul som barn.

Tant Jenny var en av min mammas bästa väninnor. Hon jobbade i köket på stadens lasarett och gjorde en massa gott till jul! Bland annat dessa pepparkakor som då, på den tiden, var helt annorlunda i smak jämfört med de vanliga pepparkakorna som min mamma gjorde. De var också goda men tant Jennys blev allas no 1.

När jag sen flyttade hemifrån och bildade min lilla familj, så tog jag detta recept med mig och för att föra extra julstämning till köket i mitt eget hem så la jag ner pepparkakor i en hög glasburk med lock som hela december stod på köksbänken så att man kunde ta en kaka när man blev sugen. Den fylldes på undan för undan. På så sätt gör jag  fortfarande.

Det blir en stor sats, som jag förr gjorde i slutet av november och den tog slut runt nyår. Numera är åtgången inte lika stor. Men den går jättebra att frysa! Ett år hittade jag en påse pepparkaksdeg i frysen mitt i sommaren, det var väldigt gott med nybakade pepparkakor då med!

 

Numera så delar jag degen på fyra, en bit till mig och maken och en bit till vart och ett av de tre barnen. Helt perfekt! Det blir lagom många pepparkakor till oss alla just nu och så sprider sig den goda juldoften i allas våra kök.

Tant Jennys starka pepparkakor 125g 40 minuter, jag placerar plåten långt ner i ugnen

2 kkp mörk sirap                                                                                                                                            1 burk ingefära                                                                                                                                             ½ flaska cedro olja                                                                                                                                        2 tsk kardemma                                                                                                                                              1 tsk kryddpeppar                                                                                                                                       50 g bikarbonat                                                                                                                                          900 g strösocker                                                                                                                                        400 g smält margarin                                                                                                                                     1 kg vetemjöl                                                                                                                                                 2 kkp grädde ej för hårt vispad                                                                                                                finrivet skal av 1 citron, endast det gula

Rulla till kulor, placera på bakplåtsklädd plåt och skjuts in i ugnen

Så sprider sig snart härliga juldofter i ditt köket.

Skrivet i efterhand; Snurrit med receptet blev det för att jag klippt och klistrat. ;) och inte för att jag ville göra det kryptiskt…vilket vore en kul idé annars om man vill att det ska vara lite hemligt..

Pitepojkar oj så gott!

De är gamla barndomsminnen till jul för mig. Anisbockar eller anisbröd som de också kallas, kärt barn har många namn. Jag tror att det är ett typiskt bakverk från norra Sverige och det var ingen jul utan dessa gosaker på det digra fikabordet. Mina barn kallade dem för E;n när de var små på grund av deras utseende.

Min mamma gjorde pitepojkar på vanlig bulldeg men med mindre fett och socker och ofta utan anis. Min mosters recept såg ut så här, 35 g jäst, 3 dl mjölk, 6 hg eller 1,2 l mjöl, 1 1/4 dl socker, ½ tsk salt, 75 g margarin, 2-3 msk stött anis.

 

När degen har jäst i 30 minuter så kavlar du ut den centimetertjock, sporrar sen ut kammar och låter dem jäsa ytterligare en gång lika länge. Smält cocosfett och låt det bli riktigt varmt, sen låter du Pitepojkarna sakta fräsa sig bruna och fina i cocosfett (500g till den här storleken av deg) som avslutning rullar du runt dem i socker så att de blir helt täckta.

Mums!

Njut och försök att låta bli att slicka dig om munnen. ;)

Om att höra fel x3

Ibland hör jag riktigt fel och märker det. Då kan det rättas till och man skrattar gott åt det man trodde att man hörde. Men tänk de gånger då det inte blir tillrättalagt och rykten kan börja gå runt som är helt osanna….

På den tiden då det var nytt med ordet sambo så träffade min mamma en väninna som hon inte träffat på länge. Mitt bland alla människor och höga röster på en tillställning pratade de kort om ditt och datt. Så vänder sig väninnan om mot en man som kommer gående mot dem och säger något som min mamma felhör.

–Det här är min sängbo!

Min mamma som alltid var snabb i repliken svarade – Ja särbo och sambo har jag hört talas om men sängbo har jag aldrig hört, det var nått nytt. Måste vara både trevligt och praktiskt!

Det skratt som följer på det tar nästan inte slut och när mamma förstå att hon hörde fel så skrattade hon precis lika mycket som de övriga. Det blir hemma hos oss ett nyord  som används både nu och då.

För någon månad sedan hade vi gamla goda vänner med två av barnen som är i sonens ålder på besök. Det är länge sedan vi setts, vi åt och drack gott och har mycket att ta igen och vi pratar så vi blir ömma i käkarna. Av någon anledning som jag just nu inte kan komma på så sa jag att jag gillade serien Zits. Jag ser hur hela familjen höjer ögonbrynen de hajar till liksom men jag förstår inte riktigt just då.  Något senare fattar jag/vi att de hört Slitz och då bryter största skrattsalvorna ut. Tror att de liksom blev lite lättade också ;).

Förra veckan var maken och jag inne på stan vi skulle kolla på maran. Men innan loppet startade så gick vi in på sonens arbetsplats för att stämma av en tid då maken och sonen skulle köra hans möbler från punkt a till b. Han jobbar på en databutik. När vi ska gå så säger sonen

- mamma, den här datorn skulle du gilla!

Han visar mig en liten guldfärgad läckerbit och fortsätter med att säga och det är då jag hör fel

- det är en designad tantdator

Jag hinner tänka en hel del som Men inte säger väl min son så till kvinnor i min ålder, då får han ju en smäll av handväskan och kommer aldrig sälja något mer. Jag harklar mig och säger lite småleende till honom.

- Men inte säger väl du så till de kvinnor du ska sälja en dator till…det är rätt okej att du säger det till mig (not!!)  men….

Mer hinner jag inte säga förrän jag ser sonens förvånade och icke förstående min.

- Mamma! Det är en designer som designat datorn hon heter Vivienne Tam

Häpp!!

En finfin morsdag!

Vi har haft så tur så att vi fick låna barnbarnet över natten.

Igår kväll var vi hos min bror och svägerska och åt en fantastisk god middag, barnen och vi. Det var en riktigt kall dag så att sitta ute och grilla får bli en annan gång. Vi pratade, drack gott vin till sena natten och jag var rätt glad att jag hade min vinterparkas på mig när vi sen traskade hemåt i natten med den lilla prinsessan i vagnen.

Hon kikade lite trött på oss med endast det ena ögat medans vi gick vägen hemåt, men när vi kom hem blev hon så ledsen så det nästan inte höll på att ta slut. Vällingen ratades, kramar –Näee! Bara gråt gråt gråt och en mormor & morfar som inte visste vad vi skulle göra. Men så plötsligt tog gråten slut vällingen slukades å John Blund kom flygande. Helt utmattade somnade vi…å hon med :).

Jag vaknade runt 8 snåret av en klarblå himmel och sol! Så skönt!

En timme senare vaknade lilla prinsessan. Morfar och Julie bakade en god tårta som vi mumsade på när föräldrarna kom. De hade paket med…så roligt! Anna Gavaldas Lyckan är en sällsam fågel och gott vitt vin.

Glada åkte de sen iväg till vänner för att säga hejdå. På torsdag åker den lilla familjen på en lång och välbehövlig semester till Frankrike. Vi är så glada att vi bokat en resa dit i sommar, så att vi får träffa dem alla. Annars skulle 4 månader utan lilla prinsessan vara outhärdlig. Även om vi vet att hon har det så bra där. Men ojoj, vi längtar redan efter henne, sötnosen.

Dagen fortsatte med fönstertvätt terasskrubbning, blomsterplantering och maken skrubbade vårt altanbord som nu ser ut som nytt. Skinande rent! 

Å så ringde min lilla mamma med hjälp av dem på hennes äldreboende och tackade för fina blommor. Hon var lite tårig och glad –Å så vackert å vad ni är snälla! Men vad är det här då hör jag henne säga? Ännu mer blommor anländer från min bror och svägerska. Å nu måste jag ringa å tacka. Vad ni är gulliga! Tack! Och så var samtalet över. Så roligt att hon fick hjälp att ringa, det gladde mig så! Det är väldigt väldigt länge sedan jag fick samtal ifrån min mamma. Numera ringer jag henne.

En skön och glädje fylld dag!

Om att hålla sig kvar

För några dagar sedan skickade vi en påskbukett till min lilla mamma. Hon bor ju på ett ålderdomshem en bra bit bort. Efter att hon i flera månader har låtit rätt förvirrad och som om hennes demens blivit än värre, så är det just nu en riktigt bra period. Det är roligt!

Jag ringde upp henne igår. Vi pratar om Cristers och min resa, det är hon som för den på tal. Vi pratar väder och vår. Och så berättar jag om påskmiddagen som vi skulle ha, vad vi skulle äta vilka som skulle komma.

Mitt i mitt utlägg så avbryter hon mig glatt

- Ewa! Jag hör att du är så glad, att du har din allra bästa tid just nu. Att du fixar och ordnar och ingenting är omöjligt. Mamma minns just den tiden i sitt eget liv som den allra lyckligaste. Med huset fullt av familj och vänner. Middagar, sång och glada skratt. Och hon berättar att hon gärna och ofta återkommer till den tiden i sina tankar numera.

Jag blir rörd och tackar för orden. De värmer mig så. Jag blir så glad att hon vet och säger det till mig. Att jag får höra det från henne för jag har saknat att få dela mitt liv med henne. Jag har känt mig törstande efter just hennes ögon hennes ord, de är så viktiga. Jag har önskat att jag fått säga till henne hur mycket hon betyder och har betytt och hur mycket hon inspirerar mig så gott som varje dag. Men det är väldigt länge sedan jag kunde dela något med mamma. Men nu plötsligt så gick det!  Det var inte försent! Tack, tack, tack!

Jag passade på att ge mamma viktiga ord tillbaka, ord som jag velat säga henne och som jag vet betyder mycket. Bland annat hennes helt fantastiska förmåga och smak till heminredning. Att göra vackert med enkla medel! Som helt har hoppat över mig, men som mamma kompenserat genom att jag alltid har kunnat fråga henne. Så har hon flyttat på en tavla eller en fotölj eller något annat en liten bit så har det helt plötsligt blivit helt rätt! Att hon var ett proffs!

Vi skrattade och pratade och mamma tackade för den fina buketten. Den höll på att vissna men kämpade för att hålla sig kvar …precis som jag sa hon med ett skratt innan vi la på.

Min mamma har haft som ett mantra en lång tid som lyder, –jag ääälskar att leva! De orden kunde jag äntligen ta till mig, fånga dem och placera dem i mitt hjärta. Hon sa det för att jag som hon vet oroar mig för hennes väl och ve och för att jag är så långt ifrån ska veta -Jag har det bra mitt gullhjärta!

Vändpunkter

Resan upp till mamma för att ordna flytt till nytt boende var på sitt sätt slutet på en lång tid av funderingar, planeringar, åsiktsbyten och samspel mellan flera olika nära och kära personer.

Min lilla mamma är en riktigt envis person som absolut vill bestämma om allt i sitt liv själv….och denna vilja som absolut är sund och bra, innebär att hon då sagt –nej! även till sånt som på många sätt skulle underlätta hennes dagar och göra hennes sociala liv så mycket roligare ur hennes eget perspektiv. Och tryggare ur vårt.

Det är inte lätt för någon att besluta för någon annan något som så radikalt kommer att förändra viljan av att bestämma själv. Men tillslut var vi, hennes barn så illa tvugna. Tur för oss att vi inte är enda barn tänker jag. För så svårt det skulle ha varit då att inte ha någon nära att prata med…det var nog svårt nu…innan allt bara föll på plats att –så här måste det bli punkt slut.

När väl beslutet var taget av oss syskon och samtal hade gjorts med rätt personer så visste vi att inom tre månader har mamma sitt nya boende. Det är en garanti. Men man får inte välja boende…och det var inte alls okej för oss. Att välja är ju väldigt viktigt när ett så här stort steg i livet skall tas. Det måste bli det som vi tycker är det bästa boendet för vår mamma...vad gör vi om det inte är det?

De tre månaderna innan mammas boende blev klart så började operation peppning av henne. På olika sätt från oss alla som finns runt omkring, så började nu pratet om fördelarna med ett annat boende. Ibland höll hon med och kunde till och med själv börja prata om det. Om hur bra det skulle bli. Men vid nästa samtal så var det ett stort och bestämt NEJ! Ett NEJ som inte gick att förhandla bort.

Så kom dagen då hennes boende var klart. Mamma var med på besöket och tyckte precis som min syster och M att det såg bra ut. Ett trevligt hus med fint läge, endast 8-9 personer på samma våningsplan. Ett rum på 38 m med stort badrum, en liten köksdel och stora fönster som gjorde rummet ljust. Ett allrum där man kan äta sina måltider om man vill och där man kan sitta och prata med de andra.

fortsättning följer…..

Packning

Jag har med tiden blivit allt bättre på att packa när jag ska resa någonstans. Oftast med bara ett handbagage som när vi reste till Krakow för att det är så enkelt. Men just då hade jag verkligen behövt en stooor resväska, jag som hittade så snygga kläder där på det stora shoppincentret. Jag packar så att det blir lagom med saker men som passar ihop i olika kombinationer.

Just nu har jag avslutat packningen av väskan som jag ska ha med mig upp till Lulè. Jag har valt en mellanstor variant av resväska. En sån som man kan göra större genom att öppna dragkedjor.

Helt plötsligt märker jag att jag ger mig själv tillåtelse att packa ner utan tanke…Då åker allt upp på sängen igen och jag börjar om från början.

En…EN kofta åker in i garderoben igen. Sen fortsätter jag att packa ner det andra…åter igen utan minsta lilla plan.

Men vad tusan är det med mig?

Så vid det tredje försöket blir det någorlunda rätt…f*-*n det finns ju affärer däruppe om jag behöver något resonerar jag när jag inser att jag inte orkar packa om igen.

Jag drar igen dragkedjan…lyfter upp resväskan för att bära den till ytterdörren…då ramlar allt ur…

Jag har varken spänt fast kläderna med resåren som finns i väskan ELLER dragit igen rätt dragkedja..

Jag som säger, när omgivningen frågar att det känns rätt så lugnt att åka upp och hjälpa min lilla mamma med den här flytten. Inser plötsligt att..

-Det är allt annat än lugnt! Min lilla mamma ska precis som hon själv säger så klart och vist –till sitt allra sista boende….

Förändringstider

tänker jag att det är nu.

Ibland kommer många förändringssaker samtidigt…kanske det är därför  som det känns som om jag står på ett högt berg just nu, mitt i en stormvind?

Som jag skrev igår till exempel…Jag känner att jag själv står på fast grund, jag åker inte iväg åt något håll. Men det är så att det händer många saker samtidigt nu. Och jag ska koordinera dessa saker samtidigt som jag gör annat. Simultankapasiteten ställs på prov ;).

Min lilla mamma har fått sitt äldreboende klart, äntligen! Det verkar bra enligt henne själv, min syster och en till släkting och vän som var med och hälsade på. Inför detta har vi från olika håll pratat med mamma för att övertyga om att det är bäst. Där finns den sociala gemenskapen som hon älskar och inte alls har nu och hjälp när det behövs. Det har varit en hård nöt att knäcka, hur man övertygar någon som verkligen vill klara sig själv trots att det viktiga sociala nätverket nästan enbart är hemtjänsten numera. Nåja, nu tänker även mamma att det här ska bli bra…

-men ni måste förstå att det är en…process. För att det här är mitt sista boende säger lilla mamma. Och vi förstår så smärtsamt väl, och vi vill hjälpa till för att det ska bli bäst! Så nästa vecka åker vi upp för att hjälpa allt det vi kan med flytten.

Sonen kom hem glädjestrålande igår. Han har fått erbjudande av vänner att dela en sprillans ny lägenhet med dem. Eget rum och allt annat gemensamt. Så kul! Att flytta, men ändå ha gemenskap med andra. Kan knappt vara bättre! Men…väldigt ovan känsla för oss, att det skulle gå så snabbt! Om en månad går flyttlasset!

Det är några av de största sakerna som händer just nu…men när en dörr öppnas så blåser fler upp tror jag bestämt. Så det här är bara toppen av händelser just nu. Och det är kanske lite av en Feng Shui av vardagen.

Glädje!

 

Jag har blivit kvitt min förkylning, eller vad det nu var som inte bröt ut utan bara tog energi. Värken som jag hade i helgen i handlederna är putz veck. Skönt!

Ja, att solen skiner det är sann glädje. Det är vackert med en klarblå himmel och en sol som strålar. Motsatsen var i morse då regnet strilade och allt var grått och trist.

Glädje är också doften från middagsmaten idag…kyckling, dijonsenap, soja, kantareller och grädde mmm!

Och sist men inte minst, idag så ringde min mamma! För första gången på månader...Vi pratar ju med varandra ofta. Men det är alltid jag som ringer. För hon har inte så lätt att komma ihåg telefonnummer numera…

Hon var fylld av glädje och hon sa som hon gör så ofta nu för tiden  –Jag älskar livet! Har du hört det förr Ewa sa hon med skratt i rösten –Jag älskar livet!

Jag svarar leende att -det låter alldeles utmärkt det –bättre kan det ju inte vara. Och det höll hon med om.

Den här gången är det som om jag på ett sätt pratar med min gamla vanliga mamma. Efter söndagens mardröms uppvaknande så är det riktigt skönt. Inte alls så mycket om samma sak om och om igen som det brukar vara. Det är en lurig sjukdom det här vet föresten inte om man kan kalla det för sjukdom när den är ålders relaterad…demens..som så många gånger förr så känns det som om jag inbillat mig att mamma blivit så förändrad. Det är kanske jag som är annorlunda mot förr?

En sak vet jag i alla fall -att nästa gång vi pratar så är det precis som det brukar och är det inte det…jaa då är det ytterligare en glädjedag. Så det här samtalet lägger jag på minnet.

Marigt med..

drömmar som känns allt för mardrömslika för att kunna somna om!

Något undermedvetet talar högt till mig och väcker mig.Vaknar av att min syster i drömmen säger högt och klart –jag luggade mamma!

Okej, låter inte så mardrömsaktigt, men jag vaknar med panikbankande hjärta och tankarna är igång. Ute är det fortfarande mörkt men ett svagt gryningsljus anas.

Lilla mamma som alltid är så glad när jag ringer men som inte är den mamma som jag hade förr. Vet att det är tidens tand…men det är så sorgligt att inte ha kvar sin mamma. Att inte ha henne att dela glädje med längre…å syster som också på sitt sätt glider längre bort….

När jag är vaken kan jag acceptera läget…men tydligen inte när jag sover.

Camping

Just nu har vi huset fullt! Lilla mamma är här och älskade jag henne inte så mycket och hade hon inte så mycke humor och glada skratt så skulle jag bli stensur när hon för femtielfte gången säger

–Nä nu ska jag gå hem….och jag svarar precis likadant som de femtielva gångerna tidigare

-Nää mamma, du bor här hos oss just nu, du är på semester.  På lördag åker du hem. Och vi åker tillsammans med dig.

-Jaha! Det har jag glömt………….

Susanna & Nikolas är här och vi äter god mat, hinner prata ser bilder från Zim. Camilla & Julie kommer förbi. Vi kramas och gosar.

Sonen jobbar på och är så glad för det. Han och flickvännen är hemma. Gullar med Julie, pratar om livet, sooover, träffar vänner.

♥♥Maken och jag ser varandra djup i ögonen♥♥, njuter av familjen

och läääängtar till Frankrike!

Inte lätt när..

..man blir gammal och glömsk….

Jag hjälper lilla ♥mor♥ till badrummet där hon ska ta en dusch. Hennes rena undekläder lägger jag på toalettstolen och säger att

–om du behöver hjälp så kan du ropa..

Jag hinner några meter utanför dörren så hör jag hennes röst

–var har ni toaletten här uppe?

Det känns nästan lite genant att säga att den är under dina kläder, men det är ju där den är. Och hon skrattar och säger

-ja just det ja…

♥♥---------------------♥♥-----------------------♥♥

Blå blå..

...himmel och en strålande sol. Så är det här uppe i norr där vi är nu. Isen ligger fortfarande på älven, men det är varmt och skönt.

Jag vet inte hur det kommer sig, men det känns som om himlen är högre och blåare här uppe i norr. Tallheden invid flygplatsen får mig att minnas doften av pors som jag inte kännt på väldigt länge. 

Idag tog vi mamma med oss i bilen och åkte till Pité och hennes hemby och byn brevid där hennes farmor & farfar bodde. Allt ser ju väldig annorlunda ut. Mormor & morfars hus är borta sen länge. Nya hus har kommit upp. Gamla hus är fint fixade så att de nästan ser helt nya ut. Men mammas farmor & farfars hus var kvar och  när vi åker förbi så minns hon när hennes farmor sa till henne 

-du tror inte att mamma & pappa längtar väldigt  mycket efter dig nu? underförstått, är det inte dax att gå hem nu?

-nää, svarade lilla mamma 5 år och fortsatte att leka vilda lekar....det är cirka 80 år sedan....men minnet känns som vore det igår

I morgon är det kalas fixar dag. 

Kul!

Mer månsurr!

Visst påverkar månen oss, konstigt vore det väl annars! Kan den påverka ebb och flod så…

För rätt många år sen nu, kanske si sådär 15 år bakåt i tiden. Så började min lilla mamma att höra sämre. Det var värre vissa perioder. Inte så konstigt kanske på grund av exem i örongångarna sen ännu längre tid tillbaka tänkte hon.

Men helt plötsligt en dag…eventuellt kväll eller natt. Så upptäcker hon att det är när det är fullmåne som hon hör som sämst. Hon kontrollerar detta under lång tid. Och det stämde!

För henne var det till jättestor hjälp att veta när det skulle bli sämre och på ett sätt varför, månen. För att höra dåligt är inte roligt alls! Och på det här sättet så blev det ju en lång period som var riktigt bra.

Hon ville ju alltid fokusera på det positiva!