…gränser.
Igår kväll var jag och några av mina kollegor på en otroligt bra föreläsning. En av mina favoriter Bengt Grandelius föreläste under titeln Curlingsyndromet 2.0 - Att sätta gränser. Ett villkor för växande. Under tre timmar satt vi och formligen surplade i oss av all klokskap, tankar, erfarenheter som han delade med sig av i ett ämne som är högaktuellt.
Jag minns själv hur svårt det var när barnen var små att veta hur och när jag skulle vara tydlig och sätta en gräns för någon av dem, och jag tänkte ibland att jag kanske var för hård? Jag som var ung när döttrarna var små hade ju många vuxnas ögon på mig, åtminstone trodde jag det. Men jag hade också nära till minnet av vad jag tyckte var bra själv som barn och som tonåring och det var just att den vuxne skulle vara tydlig. För det är inte lätt att läsa mellan raderna när man är liten, även om alla barn gör det hela tiden. När den vuxne är tydlig med vad man får och inte får så blir livet mycket lättare. Det är bra att veta redan som liten så att man inte får erfarenheten som ett slag i ansiktet senare i livet.
Det klassiska exemplet är ju att vi ofta frågar våra barn -ska gå hem nu? när det redan är bestämt att det ska vi.Sen blir vi både förvånade och kanske irriterade över att barnet drar iväg åt ett annat håll än det håll som vi har tänkt oss. –Va, Men vi ska ju gå hem! Jo, men säg det då!! Var tydlig! Ge inte alternativ när det inte finns alternativ.De gagnar inte någon. Man vill ju vara snäll säger en förälder. –Det är just det du är säger jag numera när någon frågar, när du är tydlig och bara ger alternativ när det är möjligt, – då är du snäll. Om snällheten nu i sig är något att sträva efter?
Många barn får så många val som de inte riktigt klarar av eller har tillräckligt med erfarenhet för att ta, snälla föräldrar ställer så många frågor –vill du ha de eller de skorna till exempel, beslut som kan vara helt omöjliga att ta för ett litet barn för erfarenhetsbanken är inte tillräckligt stor. Är det regn så har man stövlar inte sandaler på fötterna, basta! Barn ska få välja såklart, men vi föräldrar måste vara kompassen som visar i vilken riktning de ska gå. Vi behöver vara fasta med rötterna i marken, det ger trygghet.
Det fascinerande med föräldraskapet tänker jag ibland är att man får olika barn, även om föräldrarna är desamma. Hänger du med? Jo, även om samma föräldrar får fler än ett barn så är de barnen ofta rätt olika till sitt sätt att vara, sitt sätt att inta världen. Någon behöver mer gränser en period, behöver klara svar vart gränsen går vad som är rätt eller fel. Den testar tills den vet. Är föräldern då en snälling som ger efter, som inte tydligt visar hur det ska vara så blir det väldigt tungt för barnet. Den testar tills det blir ett stopp och när föräldern äntligen sätter ner klackarna så har läromästaren det vill säga barnet äntligen fått det den har sökt efter hela tiden. Så egentligen är just föräldraskapet i sig, livets skola.
Jag tänker många gånger så här i efterhand, när jag kan blicka tillbaka på ett långt liv som förälder att –Förälder blir man medan man är det…hur jag tänker då? Jo, rollen som förälder kräver ingen utbildning. Några är mer lämpade än andra, ja! Men i stort sett alla kan bli det. Det är vissa saker med barn som är självklara…men väldigt många saker som man först i efterhand vet att det där gjorde jag bra! Att ha någon klok person att diskutera med, ställa frågor till det skulle alla småbarnsföräldrar behöva, ja även tonårsföräldrar förresten. Åtminstone kunna ställa frågor till så man hör vad man själv tänker. Det behöver inte alltid betyda att man behöver få ett svar eller en manual –gör så här av den andre. Man behöver bara flytta ut sitt tänk utanför huvudet, då hör man om det låter rimligt. Precis den rollen kan jag tänka mig att inta nu, när jag har all erfarenhet….
Här en artikel från DN i ämnet.
6 kommentarer:
Barnet vill ha bestämdhet och gränser för att känna trygghet. Precis som du skriver så hör man ofta föräldrar fråga istället för att ge besked och det förvirrar.
Ett intressant ämne
tycker Karin:D.
Ha det bra!
Karin; Mmm mycket intressant!
Kram!
Vilket jättebra inlägg. Om ett ämne som för min del är väldigt intressant just nu. Jag tror, tyvärr(?) att jag ibland är en sådan där "snälling" som ger alternativ som inte alltid "går hem" eller som ställer en fråga trots att det egentligen är ett konstaterande.. Jag ska definitivt tänka mer på det nu! Lite har ju just den saken kommit upp under de diskussioner som handlar om hur olika män och kvinnor kommunicerar. Att kvinnor oftare är mindre direkta. Att man kan säga "Är det inte lite kallt här?" när man egentligen menar "Kan du stänga fönstret är du snäll?" Tydlighet är ALLTID bra!
Kram!!
Saltis; Tack för det. :) Det bara flödade över och ibland vet jag inte riktigt i efterhand om det var så smart att publicera. För ord kan ibland misstolkas. Jag vet hur svårt det är OCH hur lätt det är att vara en snälling. MEN rätt vad det är i ens barns liv så känner man att NU är det nog dags att bli mer tydlig...Då får man träna och träna. Precis som med mycket annat så tänker jag att -när jag uppmärksammat att jag har ett problem så kan jag börja lösa det. Men innan så går jag på pumpen gång på gång. Så också med att vara för otydlig. När jag märker att mitt barn testar mig så att det går för långt då måste jag "markera" stopp. Visst kan det vara manligt och kvinnligt, jag har hört det förr. ;) Men jag tänker nog att det mer handlar om VEM man är...här skulle jag nog kunna skriva mer. ;)
Bengt G sa i föreläsningen så här ang en fråga om hur man kan veta att man curlar. Jo, känner du dig utnytjad?...då curlar du.
Intressant artikel och säkert en oerhört intressant föreläsning också. Som förälder gör man ju så gott man kan, men jag vet att man kan ha väldig nytta av att läsa lite vad olika barnpsykologer har skrivit. Jesper Juul t.ex. är en stor favorit för mig för närvarande.
Kram!
Ingrid; Jaa visst är det så att man som förälder gör så gott man kan ALLTID!! Inget snack om saken. Jesper Juul är även min favorit! :)
Kram!
Skicka en kommentar