...du läser och jag ska säga dig vem du är, var det någon som sa…har jag läst.
Kanske gäller det enbart skönlitteratur, vad vet jag? Men jag har reflekterat över hur jag själv har börjat läsa fler och fler bloggar där kvinnor skriver om sin löpträning. Det är jätteintressant! Jag inspireras och vill ännu mer. Hos både Camilla, MarathonMia & Moa Herngren hittar jag den där elden och viljan som jag försöker fånga inom mig själv. Visst är jag envis och målmedveten, ja! Efter detta inlägg Jag verkligen ogillar att vara sjuk som jag skrev för rätt länge sedan, så har det hänt mer positivt än jag vågade hoppas på ens i min vildaste fantasi. Ibland önskar jag att jag skrev även då jag var mitt inne i det mörkaste rummet….men det kunde jag inte. Min målmedvetenhet har tagit mig från 2x8 minuters promenader i slowmotion, vilket var allt jag orkade fastän mitt stukade sinne ville iväg långt…så som vi, jag och min kropp, brukade göra innan.
En dag när jag satt och läste någon av bloggarna, kommer just nu inte på vilken så slog det mig att mitt mål har förflyttats utan att jag har tänkt på det alls. Inte undra på att det är segt! det beror inte enbart på min ålder…haha! vilket nog vän av ordning gärna skulle vilja tillägga som en liten upplysning bara sådär. Då, när jag sprang så ofta som det bara gick och oavsett väder vilket kroppen har glada minnen av fortfarande så var sträckan på sin höjd 3-4 kilometer för jag tränade ju annat då, löpningen var ju bonusen. Något som L och jag la till för att vi ville ses och hinna prata.
Hm! Nu är jag smått irriterad över att jag bara orkar typ 4-5 kilometer en bra dag.
Cloink sa det i mitt sinne när den vissheten slank ner.
Ja, sånt här funderar jag på såhär i slutet av min semester…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar