En pumla är en pumla

såklart! Ja ni här söderöver säger ju julgranskula men i mina öron låter det inte alls rätt. Numera använder även jag det ordet för att slippa förklara och få menande blickar som om jag sagt nått heelt annat. Men inom mig är pumla som ljuv musik!

Det är ett norrbottniskt ord tror jag för jag har inte hört några andra säga det.

Men tänk vilka härliga barndoms minnen jag har till detta vackra ord. Jag fick en jättefin och stor glaspumla av min farmor när jag var liten, den var i ett fintnät. Den var så skör att jag bara fick titta på den där den hängde. När jag ändå, i ett obevakat ögonblick, tog på den så var den precis så skör som alla hade sagt och den blev till glassplitter.

Ja pumlorna förr var av glas och gick lätt sönder. Oftast var dom också röda och ibland med glittrigt mönster på.

Jag minns såväl när jag som liten steg upp tidiga decembermornar, det var alldeles svart ute, och endast granen var tänd och kanske den röda pappersstjärnan i köksfönstret. De röda pumlorna glittrade förtrollande i det svaga skenet från julgransbelysningen. Och det var inte alls så många dagar kvar tills tomten skulle komma.