Resan upp till mamma för att ordna flytt till nytt boende var på sitt sätt slutet på en lång tid av funderingar, planeringar, åsiktsbyten och samspel mellan flera olika nära och kära personer.
Min lilla mamma är en riktigt envis person som absolut vill bestämma om allt i sitt liv själv….och denna vilja som absolut är sund och bra, innebär att hon då sagt –nej! även till sånt som på många sätt skulle underlätta hennes dagar och göra hennes sociala liv så mycket roligare ur hennes eget perspektiv. Och tryggare ur vårt.
Det är inte lätt för någon att besluta för någon annan något som så radikalt kommer att förändra viljan av att bestämma själv. Men tillslut var vi, hennes barn så illa tvugna. Tur för oss att vi inte är enda barn tänker jag. För så svårt det skulle ha varit då att inte ha någon nära att prata med…det var nog svårt nu…innan allt bara föll på plats att –så här måste det bli punkt slut.
När väl beslutet var taget av oss syskon och samtal hade gjorts med rätt personer så visste vi att inom tre månader har mamma sitt nya boende. Det är en garanti. Men man får inte välja boende…och det var inte alls okej för oss. Att välja är ju väldigt viktigt när ett så här stort steg i livet skall tas. Det måste bli det som vi tycker är det bästa boendet för vår mamma...vad gör vi om det inte är det?
De tre månaderna innan mammas boende blev klart så började operation peppning av henne. På olika sätt från oss alla som finns runt omkring, så började nu pratet om fördelarna med ett annat boende. Ibland höll hon med och kunde till och med själv börja prata om det. Om hur bra det skulle bli. Men vid nästa samtal så var det ett stort och bestämt NEJ! Ett NEJ som inte gick att förhandla bort.
Så kom dagen då hennes boende var klart. Mamma var med på besöket och tyckte precis som min syster och M att det såg bra ut. Ett trevligt hus med fint läge, endast 8-9 personer på samma våningsplan. Ett rum på 38 m med stort badrum, en liten köksdel och stora fönster som gjorde rummet ljust. Ett allrum där man kan äta sina måltider om man vill och där man kan sitta och prata med de andra.
fortsättning följer…..
2 kommentarer:
Goaste Ewa... Jag känner igen allt! Det här kunde lika väl ha varit min berättelse om min mors flytt. Precis likadant, men jag var i princip ensam om det hela. Det var fruktansvärt!
Fatta beslut som man visste var rätt, men samtidigt "köra över" sin älskade mor. Det är inte lätt att bli förälder till sin egna mor... Smärtsamt!
Skulle verkligen vilja träffa dig :)
Varma kramar
Dubbelörnen; Jaa att vara ensammen om allt detta, det är bara för mycket. Att kunna dela med någon är såå värdefullt eftersom man velar hit och dit hela tiden. -är det rätt beslut blir som ett mantra. Även om man vet att det är det...
Jaa en träff vore inte dumt :)
Stora kramar till Dig
E
Skicka en kommentar