Vi har första parkett.
Vi samlas vid vårt staket på gården.
Sakta men säkert fylls barnaskaran/publiken på. När vi hör första tendenserna till dunka dunka av musik i fjärran så höjs jublet från barnen. Väntan är lite för lång…de yngsta orkar inte vänta på -tutentflaken som de ju inte kommer ihåg från förra året…så de vet ju faktiskt inte vad de väntar på.
Men så tillslut kommer de. Överfulla studentflak med doft av allt annat än vatten.
Jag vet inte riktigt vad jag blir mest mest rörd av när jag hör att de är på väg. Precis innan de syns, då de enbart hörs så känner jag mig nästan lite tårig.
Glädjen hos studenterna är så uppenbar och det är allt annat än –den blomstertid nu kommer i högtalarna på lastbilarna.
Men det har samma effekt på mig.
Efter att ha kämpat så ini norden så är den nu i mål
–fy f*n vá de är bra!
2 kommentarer:
Helt enig med dig, en underbar känsla, allt finns bakom en o framtiden ligger bara o väntar :).
Kram
Örnis; Mmmm helt sant!
Kram
Skicka en kommentar