Om min autopilot

Kanske är det någon som undrar vart jag tagit vägen? Varför jag inte har skrivit en enda liten rad här på så många dagar. Inte ens ett fredagstema på lördagen. Visst har jag mycket omkring mig nu och jag har ju skrivit här att jag kanske inte hinner med att skriva så mycket som jag skulle önska…men det blev verkligen  tvärnit i fredags då jag fick magsjuka…usch! Tänk så ynklig man kan bli helt plötslig. All energi försvann och jag behövde komma hem från jobbet pronto! Typiskt nog så hade jag inte bilen med mig, det skulle ha underlättat enormt. Men jag tog till autopiloten och gick hem snabbare än någonsin förr.

Jag påminde mig själv om att man verkligen fixar mer än man tror och tänkte då främst på vår vandring i Sinaibergen förra året i mars. Då hade vi en lång vandring den andradagen. Solen gassade och vi gick längst med en bergssida som inte såg ut som våra guider hade trott. På grund av regn så hade stenar rasat ner på vår stig. Det blev en strävsam, varm och stundtals hissnande vandring uppåt hela dagen. Vi såg alla fram emot det våra guider berättat om – att vi skulle få ett svalkande bad i en naturlig källa precis innan vi nådde vårt beduinläger som också var platsen där vi skulle sova under stjärnorna. Strax innan vi nådde den svalkande källan så tvärnitade min kropp, jag hade försökt att inte känna efter utan enbart gå framåt. Jag drack småklunkar vatten, för jag visste ju att snart var det vilodags. Men plötsligt var det stopp! Jag kräktes och fick huvudvärk i kollosalformat. Inte precis rätt plats att få det på…Jag kom ingenstans, i mitt huvud kunde inte en endaste liten peppande tanke formas och kroppen sa blankt nej! De övriga fortsatte efter en liten paus vandringen, vår guide Jabali och Crister stannade vid min sida. De funderade på hur de skulle få mig framåt, själv ville jag bara sova, det var ingen hemma inuti mig.

Men så efter en kort paus så kröp lite energi in i kroppen igen, inte mycket men alldeles tillräckligt för att jag skulle kunna börja ge kroppen order att röra sig igen. Jabali tog min hand och överförde på något sätt extra kraft till mig. Med hans målmedvetenhet gick vi framåt. Jag fick ta många pauser då energin tog slut nästan samtidigt som den kom. Tillslut var vi äntligen framme vid källan. Från tystnaden då vi strävade fram blev vi nu omgivna av gladaröster då jag segnade ner på en sten. Några badade, andra satt och pratade och bara njöt av skuggan och avskildheten. Jag sjönk djupare och djupare ner i stenen och kände mer än tänkte att här blir jag kvar….

Jabali och vår andra guide konfererade, de var bekymrade. Vad hade hänt? Var jag magsjuk, vilket inte var ovanligt att man blev. Eller var det solen? Inte heller konstigt. Det skulle underlätta för dem att veta eftersom de då kunde ge mig de rätta örterna och rätt omvårdnad. Plus att de på något sätt måste få mig till vårt läger som inte låg alltför långt bort nu, men jag var tvungen att ta mig dit för egen maskin….hur det nu skulle gå till?

Det är det här som ger mig förståelsen för att man kan allt man vill, det finns en slags autopilot som man kan ta till. Det enda som jag orkade använda min hjärna till då var att bestämma mig, bestämma mig för att jag skulle gå framåt. Ingen annan tanke fick plats i min sprakande hjärna. Att kroppen lydde mig var inte enbart jag förvånad över i efterhand, den är fantastisk! Jabali tog min hand igen, han var min fyr. Med hans hjälp navigerade jag mig närmare målet undan för undan. Många avbrott för vila blev det. Avbrott som emellanåt kändes som att -nu orkar jag inte mer. När jag tillslut såg muren runtom vårt beduinläger så ökade energin på, jag höll på att klara det omöjliga. Mitt steg blev längre, det kändes så skönt att ha nått målet, jag ville bara lägga mig ner och flyta bort nu.

Muren runt beduinlägret hade ingen port…här var den sista utmaningen, jag skulle klättra. Inte högt, men utan styrka i kroppen så blir det rätt så svårt. Återigen så kände jag att jag inte hade något annat val än att göra det, att sova utanför muren tillsammans med kamelerna och kändes inte som något alternativ…sen skulle jag få vila.

Den goa känslan av att få krypa ner i sovsäcken som fina vännerna gjort iordning till mig och Crister och att sen få sluta ögonen var överväldigande. Jag mer kände än såg alla vänliga själar som klappade om mig, strök mig över kinden och sa vänliga ord. Hjärnan var fortfarande som ett värkande tomrum…

Dagen efter var jag “bakis” ja det är bästa liknelsen…men efter några timmar kunde jag packa ihop mina saker och jag kunde hänga med på den fortsatta vandringen om än i makligt tempo. Sakta men säkert återvände energin och styrkan i kroppen. Men det som jag den tredje dagen hade sett fram emot, att gå upp för Mount Catherine det kunde jag glömma. Det som jag råkade ut för var ett gigantiskt solsting, trots att jag täckte huvudet så slog det till. Efter det som hände mig så var vi allesammans extra noga med att täcka våra huvuden och ögon och vi konstaterade att vi verkligen förstod varför våra guider hade huvudduk lindad som en turban runt sina huvuden. Det var inte bara för syns skull.

Ja det var berättelsen om min autopilot som jag numera vet finns där inuti mig.Här är lite om att sova utomhus med stjärnhimlen som tak och spännande nattligaljud.

Ha en fin dag!