Kanske är det någon som undrar vart jag tagit vägen? Varför jag inte har skrivit en enda liten rad här på så många dagar. Inte ens ett fredagstema på lördagen. Visst har jag mycket omkring mig nu och jag har ju skrivit här att jag kanske inte hinner med att skriva så mycket som jag skulle önska…men det blev verkligen tvärnit i fredags då jag fick magsjuka…usch! Tänk så ynklig man kan bli helt plötslig. All energi försvann och jag behövde komma hem från jobbet pronto! Typiskt nog så hade jag inte bilen med mig, det skulle ha underlättat enormt. Men jag tog till autopiloten och gick hem snabbare än någonsin förr.
Jag påminde mig själv om att man verkligen fixar mer än man tror och tänkte då främst på vår vandring i Sinaibergen förra året i mars. Då hade vi en lång vandring den andradagen. Solen gassade och vi gick längst med en bergssida som inte såg ut som våra guider hade trott. På grund av regn så hade stenar rasat ner på vår stig. Det blev en strävsam, varm och stundtals hissnande vandring uppåt hela dagen. Vi såg alla fram emot det våra guider berättat om – att vi skulle få ett svalkande bad i en naturlig källa precis innan vi nådde vårt beduinläger som också var platsen där vi skulle sova under stjärnorna. Strax innan vi nådde den svalkande källan så tvärnitade min kropp, jag hade försökt att inte känna efter utan enbart gå framåt. Jag drack småklunkar vatten, för jag visste ju att snart var det vilodags. Men plötsligt var det stopp! Jag kräktes och fick huvudvärk i kollosalformat. Inte precis rätt plats att få det på…Jag kom ingenstans, i mitt huvud kunde inte en endaste liten peppande tanke formas och kroppen sa blankt nej! De övriga fortsatte efter en liten paus vandringen, vår guide Jabali och Crister stannade vid min sida. De funderade på hur de skulle få mig framåt, själv ville jag bara sova, det var ingen hemma inuti mig.
Men så efter en kort paus så kröp lite energi in i kroppen igen, inte mycket men alldeles tillräckligt för att jag skulle kunna börja ge kroppen order att röra sig igen. Jabali tog min hand och överförde på något sätt extra kraft till mig. Med hans målmedvetenhet gick vi framåt. Jag fick ta många pauser då energin tog slut nästan samtidigt som den kom. Tillslut var vi äntligen framme vid källan. Från tystnaden då vi strävade fram blev vi nu omgivna av gladaröster då jag segnade ner på en sten. Några badade, andra satt och pratade och bara njöt av skuggan och avskildheten. Jag sjönk djupare och djupare ner i stenen och kände mer än tänkte att här blir jag kvar….
Jabali och vår andra guide konfererade, de var bekymrade. Vad hade hänt? Var jag magsjuk, vilket inte var ovanligt att man blev. Eller var det solen? Inte heller konstigt. Det skulle underlätta för dem att veta eftersom de då kunde ge mig de rätta örterna och rätt omvårdnad. Plus att de på något sätt måste få mig till vårt läger som inte låg alltför långt bort nu, men jag var tvungen att ta mig dit för egen maskin….hur det nu skulle gå till?
Det är det här som ger mig förståelsen för att man kan allt man vill, det finns en slags autopilot som man kan ta till. Det enda som jag orkade använda min hjärna till då var att bestämma mig, bestämma mig för att jag skulle gå framåt. Ingen annan tanke fick plats i min sprakande hjärna. Att kroppen lydde mig var inte enbart jag förvånad över i efterhand, den är fantastisk! Jabali tog min hand igen, han var min fyr. Med hans hjälp navigerade jag mig närmare målet undan för undan. Många avbrott för vila blev det. Avbrott som emellanåt kändes som att -nu orkar jag inte mer. När jag tillslut såg muren runtom vårt beduinläger så ökade energin på, jag höll på att klara det omöjliga. Mitt steg blev längre, det kändes så skönt att ha nått målet, jag ville bara lägga mig ner och flyta bort nu.
Muren runt beduinlägret hade ingen port…här var den sista utmaningen, jag skulle klättra. Inte högt, men utan styrka i kroppen så blir det rätt så svårt. Återigen så kände jag att jag inte hade något annat val än att göra det, att sova utanför muren tillsammans med kamelerna och kändes inte som något alternativ…sen skulle jag få vila.
Den goa känslan av att få krypa ner i sovsäcken som fina vännerna gjort iordning till mig och Crister och att sen få sluta ögonen var överväldigande. Jag mer kände än såg alla vänliga själar som klappade om mig, strök mig över kinden och sa vänliga ord. Hjärnan var fortfarande som ett värkande tomrum…
Dagen efter var jag “bakis” ja det är bästa liknelsen…men efter några timmar kunde jag packa ihop mina saker och jag kunde hänga med på den fortsatta vandringen om än i makligt tempo. Sakta men säkert återvände energin och styrkan i kroppen. Men det som jag den tredje dagen hade sett fram emot, att gå upp för Mount Catherine det kunde jag glömma. Det som jag råkade ut för var ett gigantiskt solsting, trots att jag täckte huvudet så slog det till. Efter det som hände mig så var vi allesammans extra noga med att täcka våra huvuden och ögon och vi konstaterade att vi verkligen förstod varför våra guider hade huvudduk lindad som en turban runt sina huvuden. Det var inte bara för syns skull.
Ja det var berättelsen om min autopilot som jag numera vet finns där inuti mig.Här är lite om att sova utomhus med stjärnhimlen som tak och spännande nattligaljud.
Ha en fin dag!
Två isbitar i väntan på tåget. 20-!!
Från den plats i Gamla Stan där vi var på föreläsning hade vi den här vyn…
..otroligt vackert! Men på grund av kylan så var det var väldigt skönt att se den inifrån.
Vi hade ett kärt återseende och några fantastiska timmar med vår lärare från Indien, Ananda Giri.
Den här berättelsen, Gran jakten hör till vår familjs jultraditioner. Den berättas varje jul precis när granen ska tas in och vi skrattar gott åt den idag och nu kan även sonen dra på munnen.
Ikväll ska hela familjen på en annan tradition som haft uppehåll i några år men nu äntligen är tillbaks och det är A Christmas Carol. Det är en helt underbar berättelse med alla julsånger i. Efter den kan vi nog känna riktig julstämning.
Oj så konstigt det känns…
Jag kikar in på Susanna Odens sida Livsträdgården och där står det att vår lärare i Vedic Art, den helt fantastiske Curt Källman är död.
Så många minnen dyker upp. Sommarveckor på Öland med målning i lador och utomhus. Curts fantastiska undervisning, filosofiska tankar och kunskap. Med en enorm förmåga väckte han vår inneboende kunskap till liv och att alla kan måla. Att vi alla har ett utryck inom oss, vårt eget inneboende utrycks sätt som bara väntar på att födas. Detta är några av Curts egna alster.
Många var vi som innan mötet med Curt sa –Men jag kan inte! För det hade skolan och omgivningen lärt oss. Men så plötsligt så hände något under guidningen av Curt, och det var för oss alla fantastiskt.
De här männen i långa kaftaner klev ut ur färgen och ut ur min tavla en av veckorna på Öland. Jag blev alldeles tagen när deras konturer började synas i färgen, som något man ser träda fram ur dimma och sen sakta men säkert blev de tydligare och tydligare….Veckan efter påbörjade jag, min man och en god vän lärar utbildningen.
Alla kan måla
Konsten är tystnadens språk och det oändligas uttryck. Bara du lyssnar för ett ögonblick så kan du få höra det. Alla kan måla, alla kan skapa, alla kan få kontakt med sitt eget skapande uttryck. Det finns inga begränsningar när glädjen finner vägen ut. Från hemsidan
Vila i frid käre Curt.
En liten tjej blir 2 år idag och jag tänker;
–Ojoj vad tiden går fort! Så mycket som har hänt sen du föddes och så mycket kärlek du ger genom att vara den person du är. Det är en med stor glädje och kälek vi lånar dig då och då av mamma & pappa för att upptäcka och utforska Det stora i det lilla med dig. Tack för att du finns sötnos!
GRATTIS älskade lilla grynet på din dag idag!
När du var i mammas mage kallade vi dig för Cashew.
Här är du på BB. Vi snusade på dig och fick verkligen känna hur det känns när kärlek börjar växa.
Tittutlek är roligt, framförallt när man kommer på att man själv kan initiera till den. Alla vuxna skrattar stort och glatt. Och den kan göras om och om igen.
Första snön förra vintern var spännande och halkig. :)
Puss & Kram vår skatt!
Ibland hör jag riktigt fel och märker det. Då kan det rättas till och man skrattar gott åt det man trodde att man hörde. Men tänk de gånger då det inte blir tillrättalagt och rykten kan börja gå runt som är helt osanna….
På den tiden då det var nytt med ordet sambo så träffade min mamma en väninna som hon inte träffat på länge. Mitt bland alla människor och höga röster på en tillställning pratade de kort om ditt och datt. Så vänder sig väninnan om mot en man som kommer gående mot dem och säger något som min mamma felhör.
–Det här är min sängbo!
Min mamma som alltid var snabb i repliken svarade – Ja särbo och sambo har jag hört talas om men sängbo har jag aldrig hört, det var nått nytt. Måste vara både trevligt och praktiskt!
Det skratt som följer på det tar nästan inte slut och när mamma förstå att hon hörde fel så skrattade hon precis lika mycket som de övriga. Det blir hemma hos oss ett nyord som används både nu och då.
För någon månad sedan hade vi gamla goda vänner med två av barnen som är i sonens ålder på besök. Det är länge sedan vi setts, vi åt och drack gott och har mycket att ta igen och vi pratar så vi blir ömma i käkarna. Av någon anledning som jag just nu inte kan komma på så sa jag att jag gillade serien Zits. Jag ser hur hela familjen höjer ögonbrynen de hajar till liksom men jag förstår inte riktigt just då. Något senare fattar jag/vi att de hört Slitz och då bryter största skrattsalvorna ut. Tror att de liksom blev lite lättade också ;).
Förra veckan var maken och jag inne på stan vi skulle kolla på maran. Men innan loppet startade så gick vi in på sonens arbetsplats för att stämma av en tid då maken och sonen skulle köra hans möbler från punkt a till b. Han jobbar på en databutik. När vi ska gå så säger sonen
- mamma, den här datorn skulle du gilla!
Han visar mig en liten guldfärgad läckerbit och fortsätter med att säga och det är då jag hör fel
- det är en designad tantdator
Jag hinner tänka en hel del som Men inte säger väl min son så till kvinnor i min ålder, då får han ju en smäll av handväskan och kommer aldrig sälja något mer. Jag harklar mig och säger lite småleende till honom.
- Men inte säger väl du så till de kvinnor du ska sälja en dator till…det är rätt okej att du säger det till mig (not!!) men….
Mer hinner jag inte säga förrän jag ser sonens förvånade och icke förstående min.
- Mamma! Det är en designer som designat datorn hon heter Vivienne Tam
Häpp!!
Vissa dagar vill jag helst förtränga. Bara låtsas som om dom inte har existerat och i efterhand har jag undrat –varför sjukskrev jag mig inte och gick raka vägen tillbaks till min sköna säng…lite sömn hade nog hjälp…kanske.
Vad jag försöker säga är att nuu ska jag berätta om en helt förvirrad dag för flera månader sedan, som började med ett sms runt 7.00 snåret på morgonen från vännen Christina. En av döttrarna ska till Prag med klassen och hon visste att jag hade varit där så hon undrar hur vi tog oss från flygplatsen. Så snabbt jag kan skickar jag svar…hm hur var det nu? Jo vi eller rättare sagt vår fixare på resebyrån Helena, förbeställde taxi åt oss. Good! Sen så frågar Cristina efter tips på vad man kunde göra där. Massor tänker jag men det var ju ett tag sedan nu…och hippsvipps kom jag på att vi hade haft en så otroligt bra guide där. Kan det vara nått? Absolut skriver Christina tillbaks. Sökte rätt på hemside adress…knappade med viss möda in den. Mobilen vill ofta skriva något annat än jag vill. Efter en stund kommer en liten men diskret fråga från dottern via Cristina
–hm ligger Prag i Krakow? Jag fattar först inte frågan. Men så faller poletten ner med en duns! Men va tusan!! Jag har blandat ihop två städer i två olika länder med varandra. Jag ringer upp Christina och ursäktar mig med blossande kinder. Det är ju lite svårt för den guide som vi hade i Krakow att guida i Prag…två olika länder…!! Christina är så snäll, säger snälla saker så jag nästan glömmer bort att jag varit mer än lovligt förvirrad. Att jag sen höll på att blanda ihop ytterligare har jag verkligen förträngt. Ja just det ja tinnar och torn det var ju Budapest = /.
Nåja, den här förmiddagen fortsatte utan vidare komplikationer och på eftermiddagen så ska jag och min närmaste kollega ha ett viktigt planeringsmöte. Vi bestämmer oss för att sätta oss på ett café i centrum, där blir vi inte avbrutna utan kan sitta i lugn och ro och jobba på. Vi sitter där i några timmar och får massor gjort. Att det här är den där dagen i månaden då jag blöder som bara den har jag glömt och inte alls känt av, jag har ju alla skydd som går att ha samtidigt. Inte förrän vi är klara och jag inte ont anande besöker damernas så ser jag!!! Utan att jag har känt av det så har det gått igenom allt. Hur den vackert tygklädda stolen som jag suttit på ser ut vill jag inte ens tänka på. Jag som skulle handla innan jag gick hem får smyga bakåtlutad genom centrum så att min jacka döljer mina missfärgade byxor…
Efter sanering när jag kommer hem så sätter jag mig och pustar ut med min laptop i knät…jag sträcker mig efter en anteckningsbok…ritch så går tyget i min fiiiina blus sönder…
Det är väl då om nånsin det är dags att tacka för sig och dra ner rullgardinen!?
…dyker upp när jag läser boken som just nu ligger på mitt nattygsbord.
Vackra minnen från min och makens resa till ett Ashram i Indien för tio år sedan
Under cirka treveckors tid var vi i mouna. Vilket är tystnad. Vi fick prata och ställa frågor till våra lärare men skulle helst vara helt tysta i övrigt. Åh, så svårt det var i början! Men oj så skönt det var sen…så många andra sinnen som övas upp och förfinas. Så många djupa tankar som blev färdigtänkta.
Vi gjorde yoga och andra övningar och fick fantastisk undervisning av munkarna där. Jag har genom åren efter den här upplevelsen många gånger sagt till de som jag pratat med om resan att
-Om jag hade haft såna här lärare när jag var ung och gick i skolan, så skulle jag aldrig ha lämnat den! Då handlar det inte om det dom undervisade om. Utan hur och med vilken enorm kunskap de undervisade. De undervisade oss så att det passade våra olikheter…inte som om vi var en och samma person.
Veckorna slutade med att vi fick träffa vår Guru. En kväll med stjärnor stora som plommon och en fullmåne stor och klar så samlades vi i vår grupp och flera Indier för att få se och eventuellt höra honom säga något till oss. Han hade under en lång tid mediterat så ingen visste om han skulle bryta den för att tala till oss. Vi kände oss utvalda, för han inte bara talade till oss. Han bjöd också in oss till ett samtal i små grupper om 8-10 personer. Det var stort och betydde mycket för oss alla. Där talade han till oss i gruppen och vi fick vi ställa en egen fråga till honom. Ett halvt år senare återvände vi till samma plats för att få påfyllnad.
De rader från boken som påminner mig är, sidan 34 rad 12 ur Elisabeth Gilberts Lyckan, kärleken och meningen med livet.
“…När jag gick hem den kvällen kändes det som om luften kunde dra rakt igenom mig, som om jag var ren tvätt som fladdrade på ett klädstreck, som om själva New York var gjort av rispapper och jag själv så lätt att jag hade kunnat springa över alla taken. ”
Jag kunde ha skrivit dessa rader själv som så väl beskriver den känsla som jag hade efter vår Indien resa.
♥
Moola Mantra
Om Sat-Chit-Ananda Parabrahma
Purushothama Paramatma
Sri Bhagavathi Sametha
Sri Bhagavathe Namaha
som lillatoalettrenoveringenprojektet satte igång så blev det soligare. Toppen!
Jag såg min chans att smita från måttande och garageröj, ja det är en dominoeffekt på vårt projekt. För, för att få plats med målning av toalettdörr och annat snickeri så måste garaget röjas!!! Och jag är lite allergisk mot det…blir matt och grinig..
Så jag börjar i vår eftersatta trädgård istället. För första gången i mitt liv provar jag vår eldrivna häcksax…jessus-amalia så kul! Jag kapar och jag röjer och så kommer tillslut trimmern fram. Jag är i mitt rätta element upptäcker jag. Lilla sekatören, klipp, klipp!
Timmarna rusar fram och jag är rusig själv också…….mitt i ruset som varar i två hela dagar! trots muskelvärk, ja armarna gick knappt att få med upp från sängen i morse så kommer jag på varför jag är rusig och varför livet lever.
Det beror inte på att jag går på droger eller nått, ja jag undrar faktiskt själv ett tag om det var nått i kaffebönorna vi köpte på Johan & Nyström.
Nämen, jag är frisk ju!!!
Den där överväxeln som jag hade förr har jag fått tillbaks.
Det är stort! Ett halelujah moment!
..av Linda Olssons om kärlek…ger sommarmorgonen som jag lyssnar på den, ett skimmer.
Känns som om våra tankestrålar möts.
Vi vandrar en stund tillsammans.
Tack!
..idol är död. På förstasidan i morgonbladet vinkar han till fansen….det är bara handen som ser helt okej ut…det andra är masken han bär. Det totalt omgjorda ansiktet…som tagit bort all 
Detta underbarn, med en röst som redan från början var helt fantastisk. En rytm och en feeling som få kan mäta sig med. Ett proffs!
Men allt gick fel, precis allt…
Se mig för den jag är, inte för det jag gör är viktigt för alla och ger oss viktig näring.
Tack Mike för alla glädjestunder du har givit mig med din musik!!
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
..kanske enbart tanken att vara till lags en sista gång…vs jag vill göra som jag själv vill…
Fortsättning.
Alla gånger det är första gången vet dom flesta av oss inte riktigt vad vi ska göra. Och som sagt med barn nr 2 har vi erfarenhet och kommer det en trea och en fyra också så vet vi mer och mer, vi vet lite bättre vart vi ska lägga ner krutet. Att vi inte behöver oroa oss i förväg, det brukar ordna sig i det stora om vi gör ett gott arbete i det lilla. Men det är dock olika människor, med olika mix ur den genetiska cocktailen som kommer till oss föräldrar.
Mina tanketråd går vidare till min svärmor som har 11 syskon! Frånsett att hennes mor Aina var gravid minst 12 gånger under sin livstid och frånsett att de bodde trångt och under helt andra förhållanden än i vårt moderna samhälle. Så fick Aina 12 barn som helt självklart hade olika viljor, mål med livet, önskningar och viljor att bli sedda. Då måste man i min värd odla ett enormt tålamod? Hur klarade man av det? Att på bästa sätt fylla varje barn med god växtkraft. Att se och lyfta. En praktisk detalj som att bara få på alla små kläderna när man ska gå ut…ja de stora kan ju hjälpa till när de blivit större förstås. Snacka om att vara arbetsledare i stora mått för att få det att går runt. Och att veta vem man bör börja med för att det ska gå smidigt.
Alla Ainas barn växte med tiden upp och flyttade ut, de spred sig i hela Sverige. I mitt tänk just nu så symboliserar barnens vilja att ge mamma som hade allt hon behövde, något litet, men ändå något som hon behövde. Och som också symboliserar deras olikheter var när mamma Aina som när hon nästan var 80 år och piggelin skulle åka för att hälsa på alla sina barn. Det blev ju som sagt var en både i långvarig och i mil räknat lång resa. Barnen som alla var vuxna, tog var och en emot lilla mamma och alla kom på samma tanke om vad dom skulle ge. Detta utan att prata med varandra. Vilket nog hör den tiden till tänker jag.
Alla gav henne en ny hatt eller mössa!
–För den du har är så ful och behöver bytas ut! sa dom alla på olika sätt till henne.
Och lilla mor Aina hon sa inte till någon av dem att -den jag har på mig, har jag fått av din syster/bror där jag kommer ifrån….av hänsyn. Hon ville att de alla skulle få chansen att ge och det var ju inte så dyrt heller. Men rätt komiskt tyckte hon allt att det var.
Bagaget blev fyllt av huvudbonader och gav oss ett gott skratt när hon berättade om det resan för oss.
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
fortsättning följer troligtvis…
..kanske enbart tanken om att vara till lags …vs jag vill göra som jag själv vill…
Det är många tankar som korsats under den sista veckan då både syster med liten dotter har varit på kort besök och mor är på ett längre. Jag ska försöka reda ut nystanet här..om det går för vad är väl tankar och reflektioner utan en röd tråd?
Den absolut största förändringen i en människas liv är nog när man blir förälder. Ur det perspektivet att då är det inte längre jag själv som är prio nr ett, inte mer än ögonblick då och då beroende på barnets ålder och personlighet. Det är inget som gör något långa perioder, för man orkar inte! Och för att man älskar sitt lilla gryn!
Största omvälvningen är kanske första gången, andra barnet..ja då är man redan mer van. Och för alla eventualiteter så vill jag tillägga att-nu pratar jag inte alls om den enorma kärlek som kommer i och med att man blir förälder, det har jag redan och kommer framöver med all säkerhet att skriva mer om. MEN dom är ju sällan likadana. Barnen alltså! Det man lärde sig var perfekt för den ena gillar inte den andra speciellt mycket. Den ena får man springa efter, den andra väcka så den får i sig den mat den behöver för att växa och så vidare och så vidare.
Min tes att den största skolan i livet, kanske till och med den viktigaste och kanske meningen med det för en människa är den att bli förälder. I den skolan lär man sig bli fena på hur olika människor är och fungerar. Var det behövs stöttning, coaching ett höjt pekfinger, en kram och kärleksfulla ögon……..Även om de är ens egna barn som är arbetsmaterialet. Jaa, att man lyckas olika bra olika tider är sant. I den här skolan är det inte snabba resultat som räknas utan ett IG eller ett MVG kommer lååångt senare.
Skolan innehåller en lång rad olika lektioneren, första skriknatten med den förstfödda och man inte alls vet vad man ska göra för att den ska bli nöjd och sova gott till när nioåringen blir mörkrädd helt plötsligt utan förvarning från att ha varit modig och kavat tidigare nu vägrar att sova själv, till tonåringen som helt plötsligt inte lyssnar längre och man behöver ändra strategi i hur man ska handskas med detta och så vidare, listan blir lång.
Alla gånger det är första gången vet dom flesta av oss inte riktigt vad eller hur vi ska göra. Och som sagt med barn nr 2 har vi erfarenhet och kommer det en trea och en fyra också så vet vi mer och mer, vi vet lite bättre vart vi ska lägga ner krutet. Att vi inte behöver oroa oss i förväg, det brukar ordna sig i det stora om vi gör ett gott arbete i det lilla. Men det är dock olika människor, med olika mix ur den genetiska cocktailen som kommer till oss föräldrar.
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
fortsättning följer nog
