…kanske kuckelimuck varianten så bra och livgivande, ljuvligt!
Lyssna!
Jag har i några dagar haft värsta hvdvrken som övergick i feber med hvdvrk och värk i kroppen. Nu vet jag att jag fått bihåleinflamation…usch, ajaj! Ska till läkaren och hoppas få medicin så att jag blir befriad från hvdvrken och knastret from h*#%%.
…med minnen från förr.
Nu bara måste jag få beklaga mig och tycka lite synd om mig själv. Jag som verkligen är igång med träning och känner alla positiva effekter som jag har väntat på…men så har jag haft känningar i höften och rumpan och lite ner i ena benet till och från sen i somras. Smolk i bägaren, men eftersom det kommit och gått så har jag tänkt att det ger nog med sig. Men icke! Efter 4 utbildningsdagar då jag satt ovanligt mycket för att vara jag, så var det kört. Jag fick mer och mer ont och vaknade till och med två nätter i rad och kunde inte vända mig i sängen, hjälp!
Nu kunde jag inte invänta eventuell bättring längre. Bokade tid hos en naprapat och gick dit i torsdags. Jag hann tänka att –tänk om det bara är som jag inbillar mig….? Jag kan berätta att jag inbillade mig inte alls. Det var väldigt bra att jag kom innan det blev ännu värre. Han beskrev min kroppshållning med en rörelse som när man vrider ur en disktrasa….höften drog åt ett håll och bröstpartiet åt det motsatta…ena benet var några centimeter längre än det andra. !
Där låg vältränade jag, skrivet med en lätt sarkastisk ton till mig själv, och blev ihop knycklad åt alla håll och kanter. Öm och verkligen med en känsla av disktrasa inuti mitt huvud åkte jag hem och baravar en hel dag. Det tog flera timmar innan jag kände mig ok i huvudet. Kroppen då? Lite öm förmiddagen efter…värre värk än nånsin på eftermiddagen. Kändes som om hela baksidan var ett enda stort blåmärke. Stackars mig.
Jag går idag med små små steg och ordet AJ! sägs mer än en gång. Håller handen bakom ryggen för att hjälpa till att räta upp den. Värst är det när jag har suttit och ska resa mig och gå iväg. När jag väl har gått en bit så är det knappt något problem alls. På måndag ska jag tillbaks till naprapaten. Önskar verkligen att det onda har försvunnit tills dess OCH att jag inte är lika sned längre OCH att det inte blir lika ont igen efter hans behandling.
Fredagsmiddagen som vi hade planerat att äta ute fick bli hemmamys istället. Maken hade en jättebra idé om vad vi skulle äta. Alldeles i början av vår tid tillsammans så gjorde vi den här mackan. Vi tyckte att den var super smarrig då…tyckte vi det nu också??
Vi smör och vitlöksstekte 2 skivor gott bröd,förr var det formbröd som vi använde, så breddes mycket pepparot på bröden, 2 stekta entrecôte lades ovanpå, sen en klick chilibearnaise chilli var det absolut inte då och ovanpå härligheten sparris. Ruccola & tomatsallad med citronolja till.
Var det lika gott? JAAAA!
Ganska roligt blev det när vi lämnade middagsbordet för att sätta oss lite mjukare och jag skulle gå iväg med en ljusbricka. När maken såg mig så började han sjunga -sankta Lucia sången. Jag skred inte fram precis, men det gick väldigt långsamt. Ett steg i taget med ett ajaj! emellan.
Ha en härlig lördag!
