Ett total missat…

..ÄNTLIGEN!

Idag var min jobbförmiddag uppstrukturerad i en timmes intervju av mig och kollega om barns första språk, det där dom pratar med hela sin kropp och sina ögon. Som mammor och pappor lär sig snabbt och gör dom inte det så blir det riktigt jobbigt för det lilla barnet. Vi pedagoger som arbetar med de yngsta på förskola behöver kunna det här icke verbala språket som är rätt unikt för varje barn. Vi gör precis som föräldrarna också gör när vi förstår det, vi verbaliserar barnets vilja. Förstår vi inte, så blir barnet frustrerat men om vi förstår så blir det så bra! Om detta kan jag/vi prata i en hel evighet om.

Sen ilade jag snabbt iväg till nästa möte….kanske det var därför som jag totalt missade att Tomas Tranströmer blivit tilldelad årets Nobelpris i litteratur. Fantastiskt! En svensk!

Jag som skrivit om synkronisitet flera gånger borde väl ha förstått att den lapp med en snabbt nedskriven dikt som ramlade ur den anteckningsbok som jag raffsade med mig på en av mina utbildningsdagar i helgen, då mitt block blivit kvar i en annan lokal. Den lappen hade Tomas Tranströmers namn längst ner…På lappen hade jag skrivit ned en dikt som jag hittade i en tidning för flera år sedan och som talade direkt till mig.

Det är det enda som jag verkligen vet att jag har läst av honom, spännande att se om jag nu kanske får något tips på annat som han har skrivit som väcker lusten att läsa.

"Inom mig bär jag mina tidigare ansikten som ett träd har sina årsringar.
Det är  summan av dem som är ”jag”.
Spegeln ser bara mitt senaste ansikte,
jag känner av alla mina tidigare."

av Tomas Tranströmer.