Reslust

Fick ett sms från en vän som just nu är i Nice, där hon sitter på en terass äter frukost och blickar ut över medelhavet. Mmmmmm!

Vill också!

Nice! drömmer just nu om att åka iväg till sol, sol, sol god mat, museum….

Om väninnor…

och deras bästa egenskaper skrev jag om i fredagstemat…

En verklig test av vår vänskap skrev jag om under rubriken Å inte visste jag. Om vänskap och att kunna fixa till det även när det ser ut som om det faktiskt är kört!

Håll i hatten och läs! Jag får andnöd fortfarande bara jag hör talas om det…och det tas upp nästan varje gång vi ses, under skratt numera. Och S´s pappa sa sist vi sågs på en sommarfest att nu hade dom flyttat upp till Helsingland…så det vore bra om han fick reda på lite innan om vi behövde skjuts till flyget igen…

Enjoy!.

Det är väl då det är dags att tacka för sig…

Vissa dagar vill jag helst förtränga. Bara låtsas som om dom inte har existerat och i efterhand har jag undrat –varför sjukskrev jag mig inte och gick raka vägen tillbaks till min sköna säng…lite sömn hade nog hjälp…kanske.

Vad jag försöker säga är att nuu ska jag berätta om en helt förvirrad dag för flera månader sedan, som började med ett sms runt 7.00 snåret på morgonen från vännen Christina. En av döttrarna ska till Prag med klassen och hon visste att jag hade varit där så hon undrar hur vi tog oss från flygplatsen. Så snabbt jag kan skickar jag svar…hm hur var det nu? Jo vi eller rättare sagt vår fixare på resebyrån Helena, förbeställde taxi åt oss. Good! Sen så frågar Cristina  efter tips på vad man kunde göra där. Massor tänker jag men det var ju ett tag sedan nu…och hippsvipps kom jag på att vi hade haft en så otroligt bra guide där. Kan det vara nått? Absolut skriver Christina tillbaks. Sökte rätt på hemside adress…knappade med viss möda in den. Mobilen vill ofta skriva något annat än jag vill. Efter en stund kommer en liten men diskret fråga från dottern via Cristina

–hm ligger Prag i Krakow? Jag fattar först inte frågan. Men så faller poletten ner med en duns! Men va tusan!! Jag har blandat ihop två städer i två olika länder med varandra. Jag ringer upp Christina och ursäktar mig med blossande kinder. Det är ju lite svårt för den guide som vi hade i Krakow att guida i Prag…två olika länder…!! Christina är så snäll, säger snälla saker så jag nästan glömmer bort att jag varit mer än lovligt förvirrad. Att jag sen höll på att blanda ihop ytterligare har jag verkligen förträngt. Ja just det ja tinnar och torn det var ju Budapest = /.

Nåja, den här förmiddagen fortsatte utan vidare komplikationer och på eftermiddagen så ska jag och min närmaste kollega ha ett viktigt planeringsmöte. Vi bestämmer oss för att sätta oss på ett café i centrum, där blir vi inte avbrutna utan kan sitta i lugn och ro och jobba på. Vi sitter där i några timmar och får massor gjort. Att det här är den där dagen i månaden då jag blöder som bara den har jag glömt och inte alls känt av, jag har ju alla skydd som går att ha samtidigt. Inte förrän vi är klara och jag inte ont anande besöker damernas så ser jag!!! Utan att jag har känt av det så har det gått igenom allt. Hur den vackert tygklädda stolen som jag suttit på ser ut vill jag inte ens tänka på. Jag som skulle handla innan jag gick hem får smyga bakåtlutad genom centrum så att min jacka döljer mina missfärgade byxor…

Efter sanering när jag kommer hem så sätter jag mig och pustar ut med min laptop i knät…jag sträcker mig efter en anteckningsbok…ritch så går tyget i min fiiiina blus sönder…

Det är väl då om nånsin det är dags att tacka för sig och dra ner rullgardinen!?

En mur…

Året var 1983 och jag var nästan klar förskollärare. Så gott som alla andra klasser hade planerat sin avslutande skolresa från dag ett i plugget. Inte vi, för vi kunde inte bestämma oss…om vi skulle åka eller -om vi nu skulle åka någonstans tillsammans, vart?  Samarbetet oss emellan var väl inte på högsta nivå kan man milt uttrycka det.

Tiden tickade på och sent om sider så bestämde vi oss för att vi skulle åka och vi skulle till Berlin! Varför det blev just Berlin har jag idag inget minne av. Jag hade nästan inte rest någonstans alls på den tiden, så allt var äventyr. Det vi fram till avresan hade störst fokus på var försäljning av alla de slag. Allt för att få ihop så mycket pengar som möjligt. Och två klasskamrater fick i uppdrag att höra med en resebyrå om allt från bästa priserna på biljetter till boende + studiebesök i väst och i öst. Det senare gick inte att genomföra i öst vilket vi förstod anledningen till först senare….

På skolan tjänade man stora pengar på att sälja fikabröd. Både mackor och smarr. Så vi skrev upp oss på listan som fanns på alla dagar som var lediga under våren. Vi hade ju rätt mycket att ta igen eftersom vi ville ha ihop så mycket. Vi hyrde även plats på Hötorget och hade loppis där en söndag, ojojoj vad vi sålde. Och vårt samarbete fungerade strålande.

Vi åkte tåg ner till Väst Berlin som var vår resas första anhalt I tre dagar var vi aktiva dygnets alla timmar. På dagarna var vi på studiebesök på förskolor som verkligen tog emot oss och visade oss på ett fantastiskt sätt sin verksamhet. Sen shoppade vi loss och var även inne på  KaDeWe ett shoppingens mecka. Bara deras mat avdelning var värt ett besök, vi hade aldrig sett dess like här i Sverige då. På kvällarna var det bar rundor och efteråt skrattade vi åt att vi trodde att man kunde gå hem när ställena stängde…bara det att dom var öppna så länge de hade gäster….Vi var rätt så trötta kan man säga men bus kul hade vi!

Så bar det iväg med tåg från Väst till Öst Berlin…Nu började vi så smått förstå det vi inte hade förstått tidigare. Vi var väldigt omedvetna resenärer kan man säga. Men det var nog också så att det är inte lätt att förstå att Väst Berlin låg som en liten ö mitt i Öst Tyskland…Resan över var inte lång men rätt så skrämmande. Vi fick ställa upp oss på led i alfabets ordning för att det skulle gå smidigt genom passkontrollen. Så långt helt ok, men det var inte en person där som var det minsta trevlig. Och i tornen runt omkring så fanns det beväpnade vakter.

När vi steg av tåget och ställde ner våra resväskor i Öst så var allt annorlunda…Allt som fanns i överflöd i Väst Berlin saknades här.

Vi fick inte turista själva i Öst Berlin utan vi blev lotsade runt. Jag har några minnen från Öst som etsade sig fast. Det ena är Alexanderplatz, denna i mitt sinne sägenomspunna plats...Det var en grå betong plats med ett stort varuhus. Från de grå höghusen runt omkring hängde det röda banderoller från balkongerna högst uppe. Vi gick in i varuhuset för att göra av med de pengar som vi växlat och som vi inte fick föra ut. Vi gick runt där och kände det som om vi gjort en tidsresa bakåt i tiden. Det fanns inget att köpa där även om det fanns saker på hyllorna. På barn avdelningen gick jag in, för kanske att jag där skulle hitta något till Camilla och Susanna. Dockorna var i formpressad plast med på målat hår och nylon kläder…Vi gick till det café som fanns där men blev bryskt bort motad av en patrona som hade hand om något i caféet som vi inte kunde lista ut. Några gäster där ville hon inte ha. Det var sådana kontraster så vi fick oss en riktigt ordentlig kurs i hur världen kan se ut.

Efter att istället för att få se mer av staden, som vi ville ha gått i fyra timmar på Pergamon museum så var det kväll och vi skulle ut och äta i TV tornet. Det såg vi fram emot eftersom den hade en restaurang som snurrade runt så att man hade en härlig och varierande utsikt. Vi tog hissen upp och där inne  i hissen satt det en kille som hade som arbete att trycka på knappen. Ja, alla hade ett jobb, detta var hans. Sen satte vi oss ner vi vårt bord för att äta och se på utsikten. Innan maten kom in fick vi reda på att vi endast fick stanna en timme i tornet. Det gällde nog alla gäster kan jag tro så här i efterhand. Detta var för att man från tornet hade full uppsikt över muren och man ville inte att någon skulle kunna sitta här uppe och planera sin flykt. Det sa man såklart inte på restaurangen, det fick vi reda på efteråt.

Att sitta i TV tornet var att som på första parkett se livets riktiga tragiska öden. Väst Berlin som glittrade som en diamant  och som aldrig stannade av för att vila på den andra sidan muren. Vi fick i efterhand reda på att man på väst sidan lyste upp extra mycket så att muren skulle vara så synlig som möjligt för dem från öst som kikade över. Sen där muren var och över till öst sidan så var det så gott som helt mörkt och på Unter den Linden som är och var en stor paradgata så lyste bara några få gatlyktor här och där.

.Brandenburger Tor

Jaa, min sista minnesbild av denna overkliga plats var när vi en dag av två skulle äta förbeställd lunch på en liten restaurang. Vi kom in och blev snabbt hänvisade till vårt långbord som var plaserat så att endast vi och de som kom från köket kunde gå förbi oss. Vi var avgränsade med stolar så att de övriga bara kunde titta på oss, inte prata med oss. För det var en av de skumma sakerna. Ingen fick prata med oss och ingen utom en ung kille vågade göra det.

När vi var på väg från den här restaurangen så kom den killen efter oss. Han pratade snabbt och ställde så många frågor han kunde på kort tid. För när huskroppen tog slut så var han tvungen att gå åt ett annat håll så att ingen skulle tro att han följde efter oss.

På väg hem med tåget så fick vi vår sista kontrast upplevelse. På tåget i öst så var det väldig kontroll med hundar och ilskna vakter som kollade inte bara under tåget utan också i våra vagnar och under våra britsar, så att ingen som ville fly skulle kunna gömma sig. På natten när det var en kontroll så bankades det hårt och intensivt på vår hytt dörr, det var passkontroll. Obarmhärtig tändes lampan i taket och vi ombads bryskt att inte bara visa passet utan även öppna våra ögon som inte riktigt hade vaknat till ännu.

När vi kom till Sverige tidigt på morgonen så knackade någon diskret på vår tågdörr och frågade lika försynt om vi hade något att förtulla. Vi grymtade –nej och blev inte störda mer….

Jag skulle verkligen vilja återvända till Berlin idag, men då  den gången,var jag avskräckt från allt vad Öst hette.

Idag firar Berlinarna 20 års jubilèet efter murens fall. Jag gläds med dem!

Minnen..

…dyker upp när jag läser boken som just nu ligger på mitt nattygsbord.

Vackra minnen från min och makens resa till ett Ashram i Indien för tio år sedan

 

Under cirka treveckors tid var vi  i mouna. Vilket är tystnad. Vi fick prata och ställa frågor till våra lärare men skulle helst vara helt tysta i övrigt. Åh, så svårt det var i början! Men oj så skönt det var sen…så många andra sinnen som övas upp och förfinas. Så många djupa tankar som blev färdigtänkta.

Vi gjorde yoga och andra övningar och fick fantastisk undervisning av munkarna där. Jag har genom åren efter den här upplevelsen många gånger sagt till de som jag pratat med om resan att

-Om jag hade haft såna här lärare när jag var ung och gick i skolan, så skulle jag aldrig ha lämnat den! Då handlar det inte om det dom undervisade om. Utan hur och med vilken enorm kunskap de undervisade. De undervisade oss så att det passade våra olikheter…inte som om vi var en och samma person.

Veckorna slutade med att vi fick träffa vår Guru. En kväll med stjärnor stora som plommon och en fullmåne stor och klar så samlades vi i vår grupp och flera Indier för att få se och eventuellt höra honom säga något till oss. Han hade under en lång tid mediterat så ingen visste om han skulle bryta den för att tala till oss.  Vi kände oss utvalda, för han inte bara talade till oss. Han bjöd också in oss till ett samtal i små grupper om 8-10 personer. Det var stort och betydde mycket för oss alla. Där talade han till oss i gruppen och vi fick vi ställa en egen fråga till honom. Ett halvt år senare återvände vi till samma plats för att få påfyllnad.

De rader från boken som påminner mig är, sidan 34 rad 12 ur Elisabeth Gilberts Lyckan, kärleken och meningen med livet.

“…När jag gick hem den kvällen kändes det som om luften kunde dra rakt igenom mig, som om jag var ren tvätt som fladdrade på ett klädstreck, som om själva New York var gjort av rispapper och jag själv så lätt att jag hade kunnat springa över alla taken. ”

Jag kunde ha skrivit dessa rader själv som så väl beskriver den känsla som jag hade efter vår Indien resa.

♥

Moola Mantra
Om Sat-Chit-Ananda Parabrahma
Purushothama Paramatma
Sri Bhagavathi Sametha
Sri Bhagavathe Namaha

Några bilder från vår helg

En dejlig helg!

Tänk så skönt det är att åka bort en helg tillsammans! Så mycket man hinner se och prata om.

Fredagskvällen när vi kom ner till Köpenhamn tog vi bara en skön  promenad på stan efter att vi hade gjort oss hemmastadda på vårt hotell. Det var varmt i luften om än lite dimmigt.

Det bästa med att bo på hotell är frukosten. På lördagsmorgonen så  frossade jag på fruktsallad, god ost, äggröra, bacon och kaffe. Efter den gick vi och såg oss omkring på stan i flera timmar. En lätt lunch med smörebröd och öl på Hvids vinstue vid Kongens Nytorv 19 gjorde gott.  Vädret var skönt även på lördagen, dimmigt men rätt så varmt.

Och på kvällen så bar det iväg till Hereford Beefstouw som ligger vid stora ingången till Tivoli. Åh, så gott allt var och så roligt att träffa vännen M´s vän L som serverade oss.

Ett äventyr!

Nu har jag hämtat mig såpass efter fadäsen i lördags då vi skulle hem från Växjö, att jag nog kan berätta utan att bli alldeles matt.

Vi hade så gott om tid innan tåget hemåt skulle gå, så vi kunde ta det riktigt lugnt. I god tid innan stod vi på perrongen och läste på avgångstavlan när vårt tåg skulle gå. Men inget kom upp!

Ett tåg mot Helsingborg-Malmö kom in.  Vi vet ju att det ligger ännu längre söderut så i vår värld så är det inte vårt tåg….Precis när det ska gå så ser vi, på håll att det nu även står Alvesta på tågets display. Det är ju där vi ska byta!! Det är vårt tåg!!!

Vi sprang i världens fart för att hinna med, men tåget glider sakta iväg.

Helt oförstående över denna miss, hur i hela fridens dagar kunde det vara vårt tåg? så började vi tänka ut hur vi skulle göra nu. Ingen taxi stod inne så det blev 118118 som kopplade  vidare till en av taxiväxlarna i Växjö…precis då kommer en taxi. Vi frågar om han tror att han hinner köra oss till Alvesta? Ja, det skulle han kanske hinna. Det hängde på minutrar. Och för oss hängde det på en ½ minut.

Precis när vi når perrongen glider tåget mot Stockholm iväg!

Jag behöver nog inte skriva något om hur vi kände oss då…Vi var trötta & längtade hem.

Vi kopplade in en överväxel för hem skulle vi, men hur? Vi kollade SJ,s tågtidtabell inne i vänthallen men det såg mörkt ut så här på en lördagkväll. Det ringdes till SJ. Det kollades med eventuella bussar och biluthyrningsfirmor, but not!

Efter massor av samtal och väntande i telefonväxlar och kopplingar hit och dit så insåg vi att man inte kommer  till Stockholm en lördagkväll om man har missat tåget, så är det. Vi förstår att vi blir kvar över natten, så trötta och slitna bokar vi rum på hotellet nära stationen och går till en av de lokala matställena och äter en sen middag och somnar ovaggade. Men före det har vi båda två ställt våra mobiler på väckning och även hotellrummets telefon. Vi vill hem!

Runt 12 på söndag förmiddag  glider tåget in på Stockholms central och vi är hemma. Äntligen!

Jag är trots allt väldigt tacksam att jag inte åkte iväg ensam. För jag hade ju inte fått mitt nya bankkort ännu, och de kontanter som jag hade på mig hade inte räckt till ett hotellrum + mat + ny biljett!

Vad hade jag gjort då??  Jag känner absolut ingen som ens bor inom en radie av 30 mil……

Finns det en mening med allt som sker? Förutom att vi trivdes väldigt bra i varandras sällskap så har vi just nu lite svårt att se den.  Men vi kommer nog inte att resa en gång till utan att ha  koll på kartan och tåglinjerna noga noga. Vi kommer inte heller att resa utan att ta med oss den lilla necessären med ett uppfräschnings kit i även om det bara är en dagstur, för man vet ju aldrig vad som kan hända.

Och vi undrar eftersom vi tyckte att det var väldigt dåligt skyltat när det inte stod Alvesta också förutom Malmö Helsingborg  –Hur skulle en person från ett annat land ha gjort för att komma med samma tåg som vi?

Nog om detta, vi är hemma nu vi har sovit ikapp och nästa gång vet vi…….

080808 kl 7.10...

...bär det av till Paris! Med lite tur så blir flyget försenat och vi åker först 08.08... jag skojade bara. Vill inte missa en minut av helgen i Paris.

En hel helg med bara döttrarna och jag! Fantastiskt!

Och eftersom det är deras och Fredriks present till mig så är det enda jag behöver göra att packa min väska, ha passet i högsta hugg och några euro i börsen.

Au revoir mes amies!

Ps Hos Susanna får jag en liten hint om allt roligt vi ska hinna med förutom eifeltornet och
Musée Rodin där jag skulle vilja se hans vackra skulpturer. Bäst att ta med sköna skor för jag tror vi kommer att gå och gå och gå och...!

En vecka kvar, sen..

..är det semester!

Det är först idag som jag verkligen känner av att det ska bli riktigt skönt med semester och att det blir en välbehövlig sådan. Veckan har varit full av jobb avslut, fix inför hösten. Diskussioner om höst upplägg mm. mm. Vi är flera som känner stor förväntan inför höststart. Kul!

Veckans kvällar har också varit fylld av mysiga möten. Vännerna som alltför sällan hinner ses har äntligen fått ihop det. Igår kväll var det så äntligen dax för järngänget. Prat i ett sträck från första sekunden till sista. Tiden räcker inte alls till. Så vi beslutar att det nog får bli en helg på G´s land i höst. I våras fick vi inte till det. Vi behöver vara ute i jättegod tid så att alla kan.

Vi pratar också om att det är dax att planera en resa igen. Vart? När?

Rom, Toscana, Malta, Istanbul, Krakow

Vi beslutar att då vi ses på G´s land ska vi ha med oss information om de olika platserna och ta ett beslut. Ett härligt nöje!

I bussen hem så beklagade jag mig över att jag inte hittade någon ny handväska. Det finns många väskor, men inte väskan! Idag när jag åker in till stán så tittar jag in på min favorit affär Plagg på Odengatan...och där finns den...såklart..! En massa kronor fattigare och med ett brett leende fortsätter jag sen hemåt.

Å inte visste jag..

..när dè và!

Idag för precis ett år sedan så hade mina allra goaste väninnor och jag precis kommit hem från Prag. Efter en skön helg tillsammans med massor av prat, mat och öl så var vi riktigt glada och rätt fnittriga och med en rätt tacksam känsla av
-Vilket otroligt gäng vi är!!
-Vi fixade det!
-Tänk om...

Allt började med att vi tyckte att det var dax att åka iväg på en resa. Vi sparar 200:- i månaden och har gjort så i flera år, när det börjar närma sig 25000:- så är det dax att påbörja planering av vår tripp. Vi har på så sätt varit i Budapest, Dublin och Barcelona. Vi har jätteroligt ihop!

Nåja, den här gången kom vi överens om att Prag skulle bli vårt resmål. Och eftersom jag var den som hade mest tid, jag var sjukskriven och arbetstränade någon dag i veckan. Så blev det jag som blev den som hade huvudansvar...hur dumt som helst i efterhand men själv påtaget. Men jag skulle ju inte göra så mycket för vi hade jättebra hjälp av Lenka på Interstate.

Varför det var dumt att just jag hade ansvar?

Jo, för att jag var i slutet av min sjukskrivning vilket jag inte visste då men önskade hett, efter att ha ränt in i den berömda väggen med hela kroppen i 190, 2 år tidigare. Varje steg tillbaks till arbetslivet gick lååångsamt. Ett halvt framåt och två bakåt. Men jag var envis och ville inte ge upp. Då hade jag fortfarande stora problem med min stresstålighet , minnet var fortfarande inte alls att lita på. Och jag höll på med arbetsträning som tog massor av energi.

Nåja, allt som Lenka mailade mig angående vår resa läste jag och sände jag vidare till väninnorna i tron om att de läste och noterade...att de var mitt extra minne. Men de hade ju också fullt upp! Så de la det till mail högen, för vi skulle ju inte åka ännu.

Från början hade vi gärna velat åka torsdag till söndag eftersom valborg var på måndag och då är det bra om mammor till tonåringar är hemma. Men det gick inte att ordna så det blev fredag till måndag istället. Vi skulle komma till Stockholm vid 21 tiden så det var ju ändå ok för det är ju efter det som det kanske är viktigast att finnas nära.

Dagen innan vi ska åka alltså på torsdag så är jag ledig. Har en hel del att ordna med innan jag ska resa iväg. Packningen har jag inte ens börjat tänka på.

När klockan är runt 12 på dagen kommer jag på att jag ska kolla min mail från Lenka vad taxin som vi har förbeställt från Prags flygplats till vår lägenhet kostar.

Jag söker mig fram mail för mail, vi har avhandlat mycket under månaderna innan resan.
Helt plötsligt får jag upp ett mail där det står avresa klockan 16.15 och torsdagens datum!!!!
Hemresa söndag som vi ju ville från början..det hade gått att ordna tillslut.

Då blev jag en vattenpöl på golvet...dog så smått!!

Vi ska resa NU!!!!

Tänk dig den choken för en person som är allergisk mot stress, den är tung även om man är stresstålig. Alla system i kroppen slår på error och inte en enda tanke fungerar. Det kan inte vara sant!!

Jag sopar upp resterna av mig själv från golvet och ringer maken som precis är på väg in till tandläkaren och så klart inte kan tala om vad jag ska göra eller kan säga att det är ett misstag.

Med en våldsam känsla av misslyckande och skuld som stora tyngder över mig lyfter jag luren för att ringa och berätta vad jag just har upptäckt. Jag ber till en högre makt att det bara är jag som missat dag. Att alla andra vet att vi reser om cirka treochenhalvtimme!

Susanne svarar inte i mobil, det är upptaget på jobbtelefonen..
Annika svarar glatt och pratar på. Hon har tagit en längre lunch och står nere vid båten och har just målat klart botten..medan jag hör hennes glada röst tänker jag att snart mycket snart kommer hon inte att vara lika glad..

När jag hackigt och stapplande fått ur mig vad jag upptäckt, min röst fungerar inte så bra efter chocken pratar vi samtidigt i flera minuter utan att höra vad den andra säger. Men vi avslutar med att hon ska försöka få tag i Gunnel...vad sjutton heter skolan som hon jobbar på?? Och jag ska försöka få fatt i Susanne.

Det blir många samtal. Den stackars arbetskamraten till Lenka på Interstate som inte har pratat med mig innan och inte ens vet om att vi ska iväg får en kulsprute röst i örat där jag ömsom förbannar mig själv ömsom frågar om det går att få tag i andra biljetter ja jag har inte en aning om vad jag säger till den stackars mannen. Han säger att Lenka strax är inne på kontoret igen och att hon då kan ringa upp.

Minuter är år så Susanne ringer en annan resebyrå som hon har haft god kontakt med.

Gunnel är svår att få tag i. Efter att A ringt massor av samtal till mobil som ligger i ett skåp visar det sig och sen till skolans växel så får hon tag i en arbetskamrat till henne som beklagar men G sitter i elevvårds konferans och kan ej ta telefonen just nu.

-Men nu är det så att hon ska till Prag NU om bara några timmar!! Och hon tror att det är imorgon. Jag måste prata med henne!!

-Aha ojdå säger arbetskamraten som slänger upp dörren till konferensrummet där rektor, vicerektor ett antal specialpersoner ett föräldrarpar + G som precis ska ta till orda, sitter. Hon ropar till Gunnel.
Du ska till Prag!!

-Jaa, jag vet svarar G lugnt. Men det är imorgon...
-NEJ!! NU! ropar kollega som blivit lika hysterisk som vi andra.
Gunnel får tillåtelse att snabbt ansluta sig till ressällskapet och är rätt förvirrad. Vet inte riktigt vart hon ska börja.

Att hon hann med var rena flaxen för halvägs påväg hemåt så inser hon att med de köerna så kommer hon inte att hinna hem alls så hon vänder om och kör hem till mig. Eftersom hon dagen innan hade hämtat ut sitt nya pass så låg det i handväskan. Men kläderna som var packade och klara stod hemma i hallen.

Susanne fick också tillåtelse av arbetskamrater att rusa iväg, såklart. Någon annan tog hennes sena stängning. Halvt i duschen halvt i resväskan ringde hon sin pappa som lovade att skjutsa ut oss.

På väg ut till Arlanda ringde Johan från vårt flygbolag han hade pratat med Lenka och han berättar att inchekningen hölls öppen extra för oss. Vart var vi? Skulle vi hinna? Jo-odå, nu var det lugnt haha! Alla är i bilen och vi är strax framme svarar jag med ett hysteriskt skratt. Jag kommer på att fråga honom vart incheknings disken är så att vi bara behövde rusa åt ett håll och slipper att söka. Han återkom med den uppgiften en stund senare.

Vi var ett rätt speedat gäng som satte oss i pappans bil. Jag hade fortfarande hemska ångest känslor i maggropen. Vi pratade och skrattade.

När vi väl var in chekade och klara så visade det sig att flyget var en timme försenat, thank good!

Jag bjöd mina söta väninnor på öl, och vi satte oss ner och tittade på varandra och sa om och om igen
-Vilket otroligt gäng vi är!!
-Vi fixade det!
-Tänk om...

Vi kände oss lite grann som historien om Indianerna som i alla tider hade rest makligt fram och som för första gången hade flugit. De satt kvar en vecka på flygplatsen för att vänta in sin själ. Den hade inte hunnit med den snabba resan, det hade inte riktigt vår heller...

Tur var det att Natti som numera är Dalkulla inte skulle med. För hon hade inte hunnit.

Gunnel fick inga kläder med sig. Men Annika som packat till både sig och sin lilla dotter som skulle till mormor och morfar hade fått med sig så mycket kläder och även skor, att det räckte till dem båda. Tur var också att morfar var hemma och kunde komma i ilfart från stad några mil bort.

I denna långa och kanske något förvirrade historia finns det små historier. Alla hade vi ju upplevt något innan vi satt där vi satt och var påväg.

Vi hade hunnit!
Ingen hade sagt

-Det går inte! möjligen jag, då när jag låg där i en pöl på golvet efter att ha läst mailen.

Vilka styrkor!

Till hösten ska vi iväg igen och det är inte jag som ska hålla i trådarna till den resan, bara så att du vet om du undrar.

När katterna är borta...

Snart är det dax att packa väskorna...

Eller det kanske redan skulle vara gjort..eller...

Nej, jag har inte resfeber, men jag kommer mig inte riktigt för att packa. Det är andra saker som ska göras först och SEN kommer packning och ledigheten.

Men jag läser vår reseplan som kvällslitteratur och blir så glad så glad, vi kommer att få uppleva så mycket vackert och roligt! Det blir ett riktigt äventyr!

Nej, jag ska inte blogga under resan. Tänkte det först, men så minns jag hur dåliga internet uppkopplingar när vi varit på resandefot tidigare, verkligen gjort mig sur och det går timmar framför en dator istället för att uppleva nuet där jag är.

Men jag ska skriva dagbok...eller nått sånt och så ska vi fotografera i massor. Så upplevelser i efterhand kommer jag att skriva om senare.

Vår resa börjar med att vi är i Kapstaden i några dagar, sen avlämnas vår hyrbil på hotellet...den med ratten på fel sida!!!! Och vi ska veckla ut bilkartan, ja det blir nog jag som gör det för jag kanske inte vågar köra..men jag är inte så himla bra på kartor heller... och vi ska färdas i vidunderligt härliga landskap! Om jag vänder kartan rätt så är det tänkt att vi bland annat ska till Stellenbosch-Arniston-Knysna-Port Elisabeth, sen flyg till Johannesburg för vidare transport med litet plan till Madikwe där vi ska på safari.

Vi har gott om tid att se och njuta!

I Arniston firar jag min 50 årsdag! Och det känns helt fantastiskt!

När vi försvinner hemifrån så kommer barnen med respektive och även deras vänner att efter givet schema, gjort av dem själva, att inta föräldrahemmet. Det börjar med fransmän som provar bastubad och sydafrikanska viner...ja kanske inte precis samtidigt förstås Du vet, när katten är borta haha!

Till dig som läser detta vinkar jag nu hej då! Jag kommer inte att hinna skriva något mer innan vi åker. Ha det så bra och vi skrivs om några veckor.

Nu är det inte..

..så många dagar kvar innan vi åker!

Igår var det 28 grader varmt i Kapstaden...rätt najs!

Les Viking contre les Gaulois!

Vi önskar meddela att vi nu har köpt våra biljetter till Bordeaux!
Vi blir åtta reslystna Vikingar -och en fransk Galler- som lossar vår farkost till Biscarosse/Bordeaux tidigt på söndag morgon den 13 juli.

Detta mail fick jag i morse, ännu en resa inbokad och ett äventyr med familjen i sommar!

Så fantastiskt roligt!

*

Kan inte riktigt smälta det faktum att vi reser nio personer till Frankrike i sommar, till samma pris som båtresan över till Gotland för tre personer kostade i somras. Det är hiskligt dyrt att resa inom Sverige! Vilket också gäller flygresor till norra delen av landet runt jul och somrar då flygbolagen ökar priserna otroligt mycket.

**

*

Det här drömmer...

...jag om idag då snöregnet blåser snett och jag fryser ända in i märgen.

Det är bara 54 dagar kvar tills vi åker!

Sydafrika i vår

Så var då flyget beställt, resrutten klar alla hotell bokade med stor hjälp av duktiga Helena och Ann. Nu plöjer vi all litteratur som vi kan komma åt och det ger en skön känsla i kroppen att vi är på väg på vårt livs resa :). Ja ja, det är flera månader kvar jag vet, MEN det känns trots det så himla kul!

Jag kollar in på våra hotell val var och varannan dag, känner in känslan av äventyr. Kollar in på två resturanger i Kapstaden som vi fått tips om. Tack och lov att internet finns! Ser gärna på släktens Syd Afrika bilder igen och igen. Blir inte mätt ;).