Om tid..

…som går snabbt.

Jag är just nu inne i ett snabbt tempo, åtminstone känns det så. Svisch så var helgen över, svisch så var måndagen ett minne blott, en lång arbetsdag som fladdrade förbi stundtals i ilfart. Nu är det tisdag och den här dagen ska jag redan nu bestämma mig för, ska gå i maklig fart. Så att jag hinner tänka tankar klart hinner reflektera.

Förra veckan fyllde hela familjens lilla kelgris 3 år. Vi packade i flera små paket ,saker som stod på önskelistan och skickade iväg med posten, numera är det lite för långt att bara komma förbi sådär. Vi fick ett mms från hennes mor & far med bild på lycklig paketbärande sötnos påväg hem från posten. I söndags hade hon kalas för vänner med föräldrar i en park där dom bor. Utomhusgrillning i november med fiskdamm! Underbart!

I helgen har vi firat maken som fyller år just idag. God middag tillsammans med dotter & son och massor av prattid. Det var underbart! Nu tror jag att jag ska gå till jobbet…ja så får det bli!

Ha en skön tisdag!

Om att må bra…

..jaa, så skönt det är!

Min kur med penicillin är över och jag känner mig äntligen pigg igen. De första dagarna var katastrof! Trött trots att jag sov, jag vaknade mitt i natten och var sååå otroligt trött men kunde inte somna om på ett tag för hjärnan var på full speed. Jag minns att jag tänkte -men låt mig somna NU…Jag tänker att det berodde på medicinen. Men nu är det bra igen så jag ska bara njuta!

För lite mer än en vecka sedan så var det en jätteintressant artikel och rätt läskig också i SvD om socker och fett. Om du inte har läst den, gör det! När jag läste den kom jag att tänka på just det här inlägget Om den största hälsovinsten inne hos Susanna. Slutorden har fastnat i mitt huvud förmodligen, för att jag själv har tänkt liknande under den tid som jag strävade mig ut ur min utbrändhet

Så varje gång det känns lite motigt att snöra på mig löparskorna så tänker jag att det utöver att hjälpa mig komma i de fina kjolarna och hjälper mig orka allt jag vill orka idag, även ger mig lite mer tid att leva. Det är inte illa!

Doft

I fredags när jag gick på ICA för att handla fredagsmat, jag stod vid fiskdisken och funderade på vad som skulle med hem…Helt plötsligt så kommer jag på mig själv med att tänka på julen. Jag tänker på allt gott man kan äta då, på ljus och värme. På familjen och släkten.....

Konstigt!? Varför just där och precis då en helt vanlig rätt mild eftermiddag i oktober. Ja det tyckte jag i alla fall tills jag vände mig om såg att jag stod nära en hel vagn med nygräddade lussebullar som spred juldofter.

Jag köpte inga lussebullar nänä, det är förtidigt MEN väl pepparkakor. De den goda Gorgonzola Dolce som jag precis köpt på vår nya och fina ostbutik Bonne Vie i centrum fick bli mitt före-julen-godis.

Men egentligen är…

….klockan…

Jag kan slå vad om att det nu kommer att följa en tid då jag och många runt omkring mig kommer att säga så.

Jag tycker att det är lite konstigt att vakna 20 minuter före 05.00 och känna att det nog är tid att stiga upp. Jo, jag är trött, men jag kan ju ligga och dra mig en bra stund till….det är ovanligt på måndagmornar eftersom jag alltid börjar tidigt.

Men egentligen är klockan tjugo i sex vilket min kropp är inställd på som en dagsattvaknatid.

Ska bli spännande att se hur den här veckan blir.

Rensar..

…i skåpen.

Att mitt röj  och släng il i linneskåpet skulle bli en promenad längst Memory lane, det hade jag inte räknat med.

 

Så många påslakan och örngott som blivit sparade lite väl länge bara för att de kan vara bra att åkte nu ut ur hyllorna och ner i svart säck. Jag hivade ut skoningslöst –allt slitet skulle väck!

Men så kom ett katten Gustav örngott fram och ett till och ett örngott med en kille på skateboard …och barnens alfabetspåslakan som alltid har haft fel storlek till våra täcken, men som barnen har älskat när de var små. Helt plötsligt befann jag mig i minnen, tankar om förr. Det var inte alls sorgligt men något som jag inte hade väntat mig. Tankar om när huset var fullt inte bara av familjen utan av mamma och pappa, syster med familj som kom på besök en tid då vi ofta var på Grönan & Skansen samma dag!! Helt galet, men viktiga besök för långväga gäster på visit. Då hade påslakanen klara färger och vi bäddade både sängar och extra sängar med dessa.

Nu har jag lagt tillbaka några minnen på hyllan igen. Men resten åker iväg och jag tackar för tiden som har varit och alla minnen. Tack Monica för tipset, Give a little bit.

Om att hushålla

Idag är det söndag och det är så skönt! Vi har tagit en promenad och njutit av solen som tittat fram. Men visst är det konstigt, det känns som höst i luften! Är inte det lite väl tidigt??

Jag har passat på att läsa i en av de böcker som legat och väntat ett tag på min läslust. Den ingår i en kurs som jag ska gå i höst och som jag med spänning ser fram emot. Mer om den kursen senare.

Just den här helgen har blivit en återhämtnings helg. Första veckan på jobbet gick finfint trots att den var intensiv och igår skulle jag, maken och några släktingar springa Midnattsloppet. Jag har varit tveksam till om jag skulle orka springa hela loppet men kom fram till att det var okej att gå också…även om det satt långt inne...ja sån är jag. Men igår på dagen så kände jag att det jag verkligen behövde var att ta det lugnt efter veckan som gått. Att spring/gå midnattsloppet var ingen smart idé. Jag håller på att lära mig höra OCH lyda signalerna som var väldigt starka, men som jag med min bakgrund är jätteduktig på att köra över. När jag väl hade tagit beslutet att inte ens åka in och heja på de andra, utan bara vara här hemma i lugn och ro, så kändes hela jag annorlunda i positiv bemärkelse.

Att lära mig att spara på energipengarna är en av mina ständiga uppgifter och jag är så innerligt glad för *supergillar* och tummen upp på facebook som jag fick från vänner som vet vad jag brottas med. De värmde långt in i hjärteroten och kändes precis som hurrarop för själen.

Snart bär det iväg på en av döttrarnas födelsedagskalas. Myyys!

Njut av söndagen!

Säg mig vad..

...du läser och jag ska säga dig vem du är, var det någon som sa…har jag läst.

Kanske gäller det enbart skönlitteratur, vad vet jag?  Men jag har reflekterat över hur jag själv har börjat läsa fler och fler bloggar där kvinnor skriver om sin löpträning. Det är jätteintressant! Jag inspireras och vill ännu mer. Hos både Camilla, MarathonMia & Moa Herngren hittar jag den där elden och viljan som jag försöker fånga inom mig själv. Visst är jag envis och målmedveten, ja! Efter detta inlägg Jag verkligen ogillar att vara sjuk som jag skrev för rätt länge sedan, så har det hänt mer positivt än jag vågade hoppas på ens i min vildaste fantasi. Ibland önskar jag att jag skrev även då jag var mitt inne i det mörkaste rummet….men det kunde jag inte. Min målmedvetenhet har tagit mig från 2x8 minuters promenader i slowmotion, vilket var allt jag orkade fastän mitt stukade sinne ville iväg långt…så som vi, jag och min kropp, brukade göra innan.

En dag när jag satt och läste någon av bloggarna, kommer just nu inte på vilken så slog det mig att mitt mål har förflyttats utan att jag har tänkt på det alls. Inte undra på att det är segt! det beror inte enbart på min ålder…haha! vilket nog vän av ordning gärna skulle vilja tillägga som en liten upplysning bara sådär.  Då, när jag sprang så ofta som det bara gick och oavsett väder vilket kroppen har glada minnen av fortfarande så var sträckan på sin höjd 3-4 kilometer för jag tränade ju annat då, löpningen var ju bonusen. Något som L och jag la till för att vi ville ses och hinna prata.

Hm! Nu är jag smått irriterad över att jag bara orkar typ 4-5 kilometer en bra dag.

Cloink sa det i mitt sinne när den vissheten slank ner.

Ja, sånt här funderar jag på såhär i slutet av min semester…

Übersetzung

I reklamen på TV så kan man just nu se en person som genom att ta en liten tablett så kan hon tala all världens språk. Det vore ju genialiskt om den tabletten fanns, tänk så mycket lättare det skulle bli när man turistar om man kunde tala det landets språk flytande, arabiska, kinesiska…. Samma reklam berättar om gräset som enbart växer 3 centimeter. –genialiskt! sa maken, som enbart såg första delen av reklamsnutten. Det tog ett tag och mycket skratt att få honom att inse att det bara var reklam. Ett –tänk om det fanns..men innan dess så får vi allt klippa vårt gräs…

Jag kommer faktiskt bara ihåg reklamen men inte för vem… undrar just om reklammakarna har lyckats då?

Nåja, det som får mig att tänka på detta är att jag när jag ser vilka som besökte min blogg igår, kunde klicka på en länk som hade översatt mitt inlägg om Therese Alshammar som jag skrev i december Mentalträning & babydrive, till tyska! Fina Therese har ju nyss tagit ett välförtjänt guld så det är klart att någon entusiast googlat på hennes namn.

Min blogg heter där Die hoch in den kleinen. Min tyska är sisådär, tror nog att jag förstår mer än jag i själva verket gör. :/ Men när jag ser min blogg med ett nytt namn och med all text på ett språk som jag inte kan skriva så blir jag lite imponerad av vad teknik kan göra idag, ingen tablett men väl ett google verktyg. Samtidigt blir jag lite misstänksam eftersom jag inte kan kontrollera om översättningen är korrekt…eller jag vet att den inte är korrekt. För jag har hört familjemedlemmar berätta om och själv läst översättningar som är roliga men helt uppåt väggarna.

När en författares bok blir översatt till ett annat språk så får den lita på att översättaren överför inte enbart ord för ord, utan även en känsla som finns inbyggd i ett specifikt ord på rätt sätt. Det ingår absolut inte i Google Übersetzung men som sagt var, det är roligt och riktigt bra att den finns. 

Som en extra klo på det hela kan jag ju berätta att nu när jag läser det jag skrev att Therese sa i december och som jag fastnade för då jaa det låter lite invecklat men…så har jag på detta sätt gett mig själv ett svar på min fundering i lördags. Det är magiskt! 

Det är en teori om att allting går, det kommer bara att ta olika många försök. Där satt den!

Mindträning pågår

Det här är en av de saker som jag har gjort i sommar, löptränat. Sakta men säkert så har meter för meter blivit till någon kilometer. Samtidigt som jag har kortat ner mitt steg så har jag försökt att jobba med det som rör sig där uppe i tankeverksamheten. Vad är det som blokerar? Jag har en tanke om att det borde gå bättre än det gör…men hur?

Förmodligen är jag inte tillräckligt uthållig…eller så krävs det något mer som jag ännu inte vet om…

Men eftersom jag är rätt envis så fortsätter jag att var annandag ge mig ut på min runda och hoppas på att snart så…..!!

En blandad kompott

Så var det äntligen ett stopp och en längre ledighet att se framemot. Jag hörde på radion att sist vi hade ledigt var i julas…inte undra på att jag och många jag möter är jättetrötta nu. Visst underlättar vädret, men vila från jobbet är gôtt. Lata dagar med tid till egna tankar, samtal, att läsa och baravara och äta gott påta i trädgården….skööönt!

Jag har inte hunnit ägna så mycket tid här, inte hunnit skriva fredagsteman till exempel. Det förstod jag redan innan i och för sig, men inte att april skulle bli som ett maratonlopp. Varje gång jag tänk att   –det här var den sista grejen nu är det lugnt, så har något jag vetat om dykt upp, men alldeles för snabbt. Tiden flyger ju fram. Jag har avslutat några viktiga saker under april månad. Ett av de sakerna är den del av mina studier där jag förutom att läsa intressant litteratur har haft träffar med min grupp om 4 studiekamrater. Vi har haft litteraturseminarium ihop, diskuterat empati och empowerment och skrivit inlämningsuppgifter om detta. Jag känner verkligen att jag har haft tur som hamnade i den grupp som det blev, 4 kvinnor som jobbar med helt andra saker än det jag gör, inspirerande! Jädrans anackas vilken girlpower och så många intressanta djuplodande diskussioner och skratt vi har haft ihop.

Nu kommer tiden då allt ska vävas samman, litteratur, diskussioner, samtalsträning. Var och en ska vi nu ha ett samtal med någon hugad person. Det ska spelas in för att vi ska kunna transkribera en del av det sagda och vårt fokus skall vara på oss själva som samtalledare…Det är nu ensamjobbet börjar, det som gör att vi får våra poäng, teori och praktik skall bli ett. Men först ska jag vara ledig.

Nillas  fredagsteman kommer här i en lite ihopblandad kompott den 8/4 var temat När jag cyklar. Brukar du cykla, hur ser din cykel ut och så vidare om cykling.

Ja tiden för cykling är ju verkligen här nu.

Jag har en fin, nästan ny cykel, åtminstone har den varit använd så lite så den är som ny. Den är vackert blå men just precis nu förmodligen rätt dammig där den står längst in i vårt garage. Varför den står där? Jo det ska jag berätta. När cykeln var rätt så ny så var jag alldeles i början av den del i min utbrändhet då jag började känna en spirande längtan till att göra något kul i motionsväg. Jag orkade inte gå så långt, men en idé dök upp i mitt huvud. –Om jag cyklar så funkar det nog, sagt och gjort jag satte mig upp på min fina cykel och svishade iväg och jooo visst funkade det den ena vägen. Från vårt hem och rätt så långt är det nerför. Inte kraftigt hela vägen men såpass att man kan rulla på rätt så bra….MEN sen skulle jag hemåt! Kan väl lugnt säga att jag nästan inte trodde att jag skulle komma hem den dagen. Sen dess har den stått där i garaget mest hela tiden, cykeln. Min kondition har gått uppåt med 120% sen den dagen. Men jag insåg då att jag siktat för högt.

Så från den dagen har jag tränat min kondition genom att promenera. I början var promenaderna klockade så att jag inte gick för långt, för då orkade jag inte prova igen på flera dagar. Så kan det vara med kroppen när man är utbränd. Jag tog till exempel 8 minuter ut och ca 8 minuter hem. Så utökades det eftersom jag orkade mer och mer. När jag sen var redo så gick jag långa sköna promenader med stavar. Det gav styrka också. Jag har målmedvetet byggt upp min kondition i många år nu. Ibland har jag pågrund av någon infektion som numera tar mer på mig än förr, fått backa några steg. Men nu tror jag att jag inte är så långt ifrån mitt stora mål. Att orka löpträna, det är mitt drömmål.

Så cykling har gått bort för mig hur konstigt det än låter. För jag har valt det som gett mest konditionsmässigt den tid av vardagen som jag lagt till träning. Promenader till jobbet ger i min tankevärld mer kondition än om jag cyklar till exempel….

15/4 I min trädgård
Hur ser det ut i trädgården, vilka växter finns där och har du något på gång för i år. (alternativt på balkongen, eller skriv om din drömträdgård.)

Jaa, min trädgård den gillar jag. Den är lagom stor och vi har plats för både avskildhet och för vänner. Jag fixar nog mest blommor i krukor. Men vi har ett härligt körsbärsträd som just nu har sprängfyllda knoppar. På två olika platser har vi rabarber. Den första rabarbertuvan ville inte alls komma upp hos oss så vi fick en av svärfar och svärmor som växer över alla bräddar hemma hos dem. Nu har vi dessa två som visserligen växer hemma hos oss men det blir inget överflöd precis. Min drömträdgård är nog Japansk eller en som är en blandning av i mitt tycke det bästa, Monets trädgård som jag bara sett på bild men den har vatten och grönska och en del med fantastiskt vackra blommor.

Mina fingrar är inte så gröna precis, men om jag skulle få önska så skulle nog min trädgård se ut så.

En skön kväll önskar jag dig!

Om min autopilot

Kanske är det någon som undrar vart jag tagit vägen? Varför jag inte har skrivit en enda liten rad här på så många dagar. Inte ens ett fredagstema på lördagen. Visst har jag mycket omkring mig nu och jag har ju skrivit här att jag kanske inte hinner med att skriva så mycket som jag skulle önska…men det blev verkligen  tvärnit i fredags då jag fick magsjuka…usch! Tänk så ynklig man kan bli helt plötslig. All energi försvann och jag behövde komma hem från jobbet pronto! Typiskt nog så hade jag inte bilen med mig, det skulle ha underlättat enormt. Men jag tog till autopiloten och gick hem snabbare än någonsin förr.

Jag påminde mig själv om att man verkligen fixar mer än man tror och tänkte då främst på vår vandring i Sinaibergen förra året i mars. Då hade vi en lång vandring den andradagen. Solen gassade och vi gick längst med en bergssida som inte såg ut som våra guider hade trott. På grund av regn så hade stenar rasat ner på vår stig. Det blev en strävsam, varm och stundtals hissnande vandring uppåt hela dagen. Vi såg alla fram emot det våra guider berättat om – att vi skulle få ett svalkande bad i en naturlig källa precis innan vi nådde vårt beduinläger som också var platsen där vi skulle sova under stjärnorna. Strax innan vi nådde den svalkande källan så tvärnitade min kropp, jag hade försökt att inte känna efter utan enbart gå framåt. Jag drack småklunkar vatten, för jag visste ju att snart var det vilodags. Men plötsligt var det stopp! Jag kräktes och fick huvudvärk i kollosalformat. Inte precis rätt plats att få det på…Jag kom ingenstans, i mitt huvud kunde inte en endaste liten peppande tanke formas och kroppen sa blankt nej! De övriga fortsatte efter en liten paus vandringen, vår guide Jabali och Crister stannade vid min sida. De funderade på hur de skulle få mig framåt, själv ville jag bara sova, det var ingen hemma inuti mig.

Men så efter en kort paus så kröp lite energi in i kroppen igen, inte mycket men alldeles tillräckligt för att jag skulle kunna börja ge kroppen order att röra sig igen. Jabali tog min hand och överförde på något sätt extra kraft till mig. Med hans målmedvetenhet gick vi framåt. Jag fick ta många pauser då energin tog slut nästan samtidigt som den kom. Tillslut var vi äntligen framme vid källan. Från tystnaden då vi strävade fram blev vi nu omgivna av gladaröster då jag segnade ner på en sten. Några badade, andra satt och pratade och bara njöt av skuggan och avskildheten. Jag sjönk djupare och djupare ner i stenen och kände mer än tänkte att här blir jag kvar….

Jabali och vår andra guide konfererade, de var bekymrade. Vad hade hänt? Var jag magsjuk, vilket inte var ovanligt att man blev. Eller var det solen? Inte heller konstigt. Det skulle underlätta för dem att veta eftersom de då kunde ge mig de rätta örterna och rätt omvårdnad. Plus att de på något sätt måste få mig till vårt läger som inte låg alltför långt bort nu, men jag var tvungen att ta mig dit för egen maskin….hur det nu skulle gå till?

Det är det här som ger mig förståelsen för att man kan allt man vill, det finns en slags autopilot som man kan ta till. Det enda som jag orkade använda min hjärna till då var att bestämma mig, bestämma mig för att jag skulle gå framåt. Ingen annan tanke fick plats i min sprakande hjärna. Att kroppen lydde mig var inte enbart jag förvånad över i efterhand, den är fantastisk! Jabali tog min hand igen, han var min fyr. Med hans hjälp navigerade jag mig närmare målet undan för undan. Många avbrott för vila blev det. Avbrott som emellanåt kändes som att -nu orkar jag inte mer. När jag tillslut såg muren runtom vårt beduinläger så ökade energin på, jag höll på att klara det omöjliga. Mitt steg blev längre, det kändes så skönt att ha nått målet, jag ville bara lägga mig ner och flyta bort nu.

Muren runt beduinlägret hade ingen port…här var den sista utmaningen, jag skulle klättra. Inte högt, men utan styrka i kroppen så blir det rätt så svårt. Återigen så kände jag att jag inte hade något annat val än att göra det, att sova utanför muren tillsammans med kamelerna och kändes inte som något alternativ…sen skulle jag få vila.

Den goa känslan av att få krypa ner i sovsäcken som fina vännerna gjort iordning till mig och Crister och att sen få sluta ögonen var överväldigande. Jag mer kände än såg alla vänliga själar som klappade om mig, strök mig över kinden och sa vänliga ord. Hjärnan var fortfarande som ett värkande tomrum…

Dagen efter var jag “bakis” ja det är bästa liknelsen…men efter några timmar kunde jag packa ihop mina saker och jag kunde hänga med på den fortsatta vandringen om än i makligt tempo. Sakta men säkert återvände energin och styrkan i kroppen. Men det som jag den tredje dagen hade sett fram emot, att gå upp för Mount Catherine det kunde jag glömma. Det som jag råkade ut för var ett gigantiskt solsting, trots att jag täckte huvudet så slog det till. Efter det som hände mig så var vi allesammans extra noga med att täcka våra huvuden och ögon och vi konstaterade att vi verkligen förstod varför våra guider hade huvudduk lindad som en turban runt sina huvuden. Det var inte bara för syns skull.

Ja det var berättelsen om min autopilot som jag numera vet finns där inuti mig.Här är lite om att sova utomhus med stjärnhimlen som tak och spännande nattligaljud.

Ha en fin dag!

Tankar om skor

Om löparskor skriver fina Camilla, som är min PT och min stora inspiratör. Att jämföra mig med henne kommer jag aldrig att kunna göra vad det gäller löpsträckor och mentalstyrka, även om jag tycker att jag riktigt bra på att sätta upp mål för mig själv och även genomför dem. Nåväl, Camilla skriver om löparskor och det får mig att tänka på hur viktiga de är även för mig, även om jag ännu inte har kommit längre än att jag ser mig själv som en löpare i vår….

Träningen inför det har pågått länge och kommit ur att jag verkligen ogillar att vara sjuk och att inte orka. Men har intensifierats under vintern fram till nu, då jag kört på med i snitt 3-4 pass i veckan på gymet. 

Trots att min konditionsträning utomhus har sträckt sig till snabba, långa promenader så har sökandet efter bra skor varit otroligt viktig och samtidigt en ren djungel. Jag vill ha en bra, smidig, skön perfekt sko. Men foten passar inte in i de skor som jag har tänkt mig...eller sportbutiken tror. Damläst..nejnej, för bredfot med stortå som pekar uppåt så att naglar byts ut efter varje sommarsäsong som på det värsta fotbollsproffset! Hur ska det inte bli när jag börjar springa!?? När den rätta skon har hittats så vill jag som den vanemänniska jag är -ha den alltid. Bara gå in och köpa ny när den är sliten...Så är det för mig som knappt behöver tänka på underlaget ännu...hur ska det bli sen?

När jag var ung så hade jag en period av träning inomhus som resulterade i att jag även löptränade utomhus. Jag fick benhinne inflammation när jag hade min allra bästa period…det vill jag ogärna drabbas av igen. Jag kunde knappt ta ett steg framåt under en lång period och jag förstod i efterhand att det berodde på att jag sprungit på asfalt i fel skor. Att finna den ultimata skon har pågått sen dess. Då var det Nike air modell –81 som jag köpte, med inbyggd luftkudde som gav studs under hälen. Vi skojade då om att snart kommer skon som gör att vi knappast behöver anstränga oss…men icke det kan jag konstatera med facit i handen.

Spridda tankar om…

…gränser.

Igår kväll var jag och några av mina kollegor på en otroligt bra föreläsning. En av mina favoriter Bengt Grandelius föreläste under titeln Curlingsyndromet 2.0 - Att sätta gränser. Ett villkor för växande. Under tre timmar satt vi och formligen surplade i oss av all klokskap, tankar, erfarenheter som han delade med sig av i ett ämne som är högaktuellt.

Jag minns själv hur svårt det var när barnen var små att veta hur och när jag skulle vara tydlig och sätta en gräns för någon av dem, och jag tänkte ibland att jag kanske var för hård? Jag som var ung när döttrarna var små hade ju många vuxnas ögon på mig, åtminstone trodde jag det. Men jag hade också nära till minnet av vad jag tyckte var bra själv som barn och som tonåring och det var just att den vuxne skulle vara tydlig. För det är inte lätt att läsa mellan raderna när man är liten, även om alla barn gör det hela tiden. När den vuxne är tydlig med vad man får och inte får så blir livet mycket lättare. Det är bra att veta redan som liten så att man inte får erfarenheten som ett slag i ansiktet senare i livet.

Det klassiska exemplet är ju att vi ofta frågar våra barn -ska gå hem nu? när det redan är bestämt att det ska vi.Sen blir vi både förvånade och kanske irriterade över att barnet drar iväg åt ett annat håll än det håll som vi har tänkt oss. –Va, Men vi ska ju gå hem! Jo, men säg det då!! Var tydlig! Ge inte alternativ när det inte finns alternativ.De gagnar inte någon. Man vill ju vara snäll säger en förälder. –Det är just det du är säger jag numera när någon frågar, när du är tydlig och bara ger alternativ när det är möjligt, – då är du snäll. Om snällheten nu i sig är något att sträva efter?

Många barn får så många val som de inte riktigt klarar av eller har tillräckligt med erfarenhet för att ta, snälla föräldrar ställer så många frågor –vill du ha de eller de skorna till exempel, beslut som kan vara helt omöjliga att ta för ett litet barn för erfarenhetsbanken är inte tillräckligt stor. Är det regn så har man stövlar inte sandaler på fötterna, basta! Barn ska få välja såklart, men vi föräldrar måste vara kompassen som visar i vilken riktning de ska gå. Vi behöver vara fasta med rötterna i marken, det ger trygghet.

Det fascinerande med föräldraskapet tänker jag ibland är att man får olika barn, även om föräldrarna är desamma. Hänger du med? Jo, även om samma föräldrar får fler än ett barn så är de barnen ofta rätt olika till sitt sätt att vara, sitt sätt att inta världen. Någon behöver mer gränser en period, behöver klara svar vart gränsen går vad som är rätt eller fel. Den testar tills den vet. Är föräldern då en snälling som ger efter, som inte tydligt visar hur det ska vara så blir det väldigt tungt för barnet. Den testar tills det blir ett stopp och när föräldern äntligen sätter ner klackarna så har läromästaren det vill säga barnet äntligen fått det den har sökt efter hela tiden. Så egentligen är just föräldraskapet i sig, livets skola.

Jag tänker många gånger så här i efterhand, när jag kan blicka tillbaka på ett långt liv som förälder att –Förälder blir man medan man är det…hur jag tänker då? Jo, rollen som förälder kräver ingen utbildning. Några är mer lämpade än andra, ja!  Men i stort sett alla kan bli det. Det är vissa saker med barn som är självklara…men väldigt många saker som man först i efterhand vet att det där gjorde jag bra! Att ha någon klok person att diskutera med, ställa frågor till det skulle alla småbarnsföräldrar behöva, ja även tonårsföräldrar förresten. Åtminstone kunna ställa frågor till så man hör vad man själv tänker. Det behöver inte alltid betyda att man behöver få ett svar eller en manual –gör så här av den andre. Man behöver bara flytta ut sitt tänk utanför huvudet, då hör man om det låter rimligt. Precis den rollen kan jag tänka mig att inta nu, när jag har all erfarenhet…. 

Här en artikel från DN i ämnet.

Lycka

Så var det fredag igen, tiden går verkligen snabbt! Den här veckan har varit full av jobb och hemmabestyr och väldigt lite tid till skrivande här. Jag har knappt hunnit titta in till er heller tyvärr. Men framöver ser det lite lugnare ut…ska bara läsa lite skolböcker.

 Fredagstemat har den här veckan rubriken Lycka.

Enligt Wikipedia så kan man definiera lycka med en känsla av varaktigt välbehag. Det står vidare att Lycka är ett belöningssystem som används för att premiera ett levende där våra behov tillgodoses. Lycka är därmed inte ett mått på framgångsrikhet då en framgångsrik person fortfarande kan vara olycklig. Undersökningar visar att människor i rika länder inte är lyckligare än dom i fattiga. Inte heller har stora lotterivinster, allvarliga sjukdomar eller materiella ting någon långvarig effekt på människors lycka.

Numera forskas det också om Lycka, du läsa en DN artikel där forskaren Sonja Lyubomirsky intervjuvats.

Men vad tänker då jag om lycka? Vad är det för mig? Är det viktigt att kunna känna lycka?

Jag tror att jag oftast har tänkt på begreppet Lycka, i tider i livet då jag har upptäckt att livet i sig har varit rätt så tufft. Jag har kunnat känna stor lycka även om jag har haft det tungt på olika sätt. Men i tider i livet då jag har haft det extra jobbigt, som till exempel i början av min utbrändhetsperiod. Eller ännu längre tillbaks i livet då mina äldsta barn var små. Min pappa dog och jag blev allvarligt sjuk i samma veva, då kände jag tomhet i kroppen där min lyckokänsla brukar finnas. Jag hade inte bara mist min naturliga glädjekänsla, min lyckokänsla var också puts veck.

Att det vid sorg och saknad kan bli så kan jag förstå men när jag under utbrändhetsperioden tänkte på det, så kommer jag ihåg att jag upptäckte att både min naturliga och medfödda glädjekänsla och min lyckokänsla inte hade funnits där på väldigt länge…Hur hade jag kunnat missa det? Det kanske är så det till viss del fungerar, när vi går emot oss själva inte lyssnar till vår fantastiska kropp som pratar med oss hela tiden så stänger den av system efter system…tills vi vaknar till…eller i mitt fall inte vaknar till alls utan blir inte bara vidbränd utan även utbränd.  

För mig är lyckokänslan i mig, ungefär som näringsrik jord är för blommor eller kanske som regn för marken en torr sommar. Den ger mig kraft, energi och ideér! 

Som svar på min egen sista fråga, om det är viktigt att kunna känna lycka? Så svarar jag utifrån mig själv och av min egen erfarenhet unisont –JA! Idag håller jag lite extra koll på just den känslan. För är den i dalande, då är det dags för mig att ta tag i orsaken. Fråga mig själv –vad är det som händer? Jag får fundera en stund över vad som sker just nu i mig, runt omkring mig….och så vidare. Är det något som jag behöver förändra?

Men vad gör mig lycklig då?

Jo, till exempel texten nedan gör mig lycklig och ger mig lyckotankar.

Lyckans minut

Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himmelen utan en prick?
Vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag, vad bär jag för namn?
Du lilla knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?
Jag lever, jag lever! På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut.

Erik Lindorm.

En vacker blomma gör mig lycklig, den här är ett konstverk ett naturens under!

 

Att orka!! ger mig en enorm känsla av LYCKA! Mitt i ett spinningpass, då jag verkligen kämpar på och önskar att passet snart ska vara över så kan jag översköljas av en enorm känsla av lycka. Den är så stark att jag förutom svettdroppar känner salta lyckotårar som rinner från mina ögon. Jag kan! Jag orkar! –Det är ett under av lycka för mig.

Lycka för mig är också att göra någon annan glad, som att berömma en kollega som gör ett bra jobb eller att finnas till så där extra för någon precis när det behövs som bäst. Lycka är att titta djupt in i barnögon och få ett leende tillbaka. Lycka Lycklig blir jag i varje cell av min kropp när jag tänker på mina barn. Lycka är att luta mig djupt in i min makes famn och känna hans värme…

Lycka finns både i det stora och i det lilla!  Det vill jag för alltid påminna mig själv om.

En fantastiskt skön och fin helg önskar jag dig!

Skoldags!

Idag känner jag mig lite pirrig. Det är första dagen på kursen som jag ska gå under våren…universitetsområdet är gigantiskt och det gäller att hitta…

Tänker samtidigt på vad min lilla mamma brukade säga vid just sådana tillfällen –men jag kan ju svenska, så det är ju rätt så lätt att fråga någon längst vägen. Ja, det är nog det jag ska ha i åtanke när jag som säkert många andra söker mig fram till rätt sal på pedagogiska institutionen.

Tillagt senare samma dag; Ja, det var riktigt svårt att hitta. Men jag var inte precis ensam om att ha problem med detta så jag spanade in andra som liksom jag såg förvirrade ut OCH det hjälpte, tillsammans så hittade vi! Dagen har varit STRÅLANDE rolig och intressant! Jag ser fram emot morgondagen!

Tänt vare här!

Något som jag har irriterat mig på ända sedan vi införskaffade dem är lågenergilampor. I reklamen för dem kan man läsa;

Spar på allt utom ljus. Lågenergilampor och kompaktlysrör förbrukar 80% mindre ström än glödlampor och håller upp till 15 gånger längre. De ger 7 gånger större ljusmängd per watt (lm/W). Det är även en enorm vinst för miljön under hela livscykeln. En tumregel: Glödlampan förbrukar 5 gånger högre effekt än en lågenergilampa med lika mycket ljus (5W lågenergilampa motsvarar 25W glödlampa).

Jag tycker att de faktiskt även spar på ljus!! Och det irriterar mig såhär en måndagmorgon…förresten varje vardagsmorgon då jag ska upp och det är mörkt ute.

Så här brukar det vara. Jag vaknar runt 06.00, numera till ljuvligt fågelkvitter från min wake up light som sakta ökar ljuset i rummet. Jag stiger upp går till badrummet där jag dimmat lampan så att den bara ger mig ett svagt ljus som jag ökar undan för undan, jag är trött och behöver sakta vänja mig vid helljus...

När jag går ut därifrån så är det dags att tända irritationsmomentet, lampan utanför sovrummet där min garderob är. Där är glödlamporna som enligt reklamen spar på allt utom ljus. Just i det här läget vill jag ha just ljus så att jag ser vad jag tar på mig. Men dom är så sega, de tar en hel evighet innan det är fulltljus…den tiden har jag inte då.

Lösningen kan ju vara att tända den när jag går in i badrummet…men det glömmer jag för jag är så trött…så vad ska jag göra? Önskar att det fanns några gamla hederliga glödlampor kvar. Nu får jag väl använda pannlampa istället.

Nog grymtat för idag.

110110

Idag var första arbetsdagen på det nya året. Första arbetsdagen på ett år som ska bli magiskt. Ett nytt år med nya möjligheter. För mig ska året fyllas med en blandning av utmaningar och vila, mycket glädje och fantastiska möten. En blandning av vardag och fest i stort och i smått. Reflektionstid och tid till eftertanke, en hel massa skrivande.

Det var en intensiv start på arbetsåret, då vi hade fullt schema från start till mål. Förskolan var stängd och vi utvärderade det som har varit och tog sikte på den nya terminen som ligger framför oss. Det var fantastiskt roligt att träffa kollegor. Jag hinner höra om hur de flesta har haft det under ledigheten, vi kramas och är glada att ses igen.

Men mest är det skrivaskriva och diskutera som gäller idag  -hur blev det som vi planerade i höstas? –vad var bra? –hur går vi vidare? Det är riktigt roligt! Jag och min kollega känner båda –Åh så mycket barnen har lärt sig under deras första termin på förskolan. Fantastiskt! Tänk nu kan dom gå, ja dom springer faktiskt! Och några har börjat bygga meningar och fyller i när vi läser sagor. Några har till och med börjat hjälpa till när vi räknar hur många barn som sitter i samlingsringen.

I morse när jag packade min ryggsäck med dator, anteckningsblock och pennor så la jag ner mina träningskläder. Jag vet att jag brukar vara rejält trött efter en intensiv planeringsdag, så trött så jag brukar lyda minsta motståndets lag och gå hem och vila. Erfarenheten efter framförallt höstens träning är att det är helt perfekt med ett  träningspass efter jobbet, för då tömmer jag huvudet och blir piggare. Så någonstans där denna tidiga morgonen, tänkte jag utmana mig själv.

Det är flera veckor sedan jag tränade, jag fick en rejäl influensa som jag inte har berört här alls. Sen kom julen och då var det annat på schemat…kanske skulle jag gå på löpbandet i alla fall. Jag behöver komma igång igen, så det finns egentligen inget att vänta på..men när jag inte har tränat på länge såååå

Jag gick till gymet fortfarande med tanken att gå på löpbandet, bli lite svettig å sen gå hem…Når jag kommer dit så står världens finaste personliga tränare Camilla där. Hon är alltid smittsamt pigg!

–Hej! Ska du med på spinningpasset som börjar strax? Jag ska här inte rabbla alla negativa tankar jag tänkte om min ork och så vidare. Utan bara berätta att jag rätt snabbt sa –JA! För ska jag ha kondis  förändring så gäller det att ha mest ork mentalt nu så här i början. För får kroppen välja så…ja då hade det blivit luffs på bandet som sagt. och med tanke på det jag skrev tidigare, Tankar om träning och spinning så kan jag nu efter dagens pass säga åtminstone till mig själv.- Man behöver inte invänta bättre kondis för att våga prova på. Det var jobbigt! Men det var kul! Och jag kommer igen Camilla!

Nu ska jag skutta in i bastun, bäst att ta hand om musklerna så att jag kommer upp ur sängen i morgonbitti

Klimakteriet vs klimatet

Läser fel gör jag ibland och skrattar lite åt mig själv i efterhand. Som när plåttermos blev något jag inte kunde förstå vad det var tills någon klok person sa –men det står ju plåt termos….!

Det här blev så kul så jag funderar på om det inte ligger något i felet.

I torsdags när jag läste morgontidningen och artikeln om Starka möten under året  under rubriken ILSKA så läser jag detta

Få frågor orsakar så mycket ilska som klimakteriet. Det är en liten men ihärdig klick skeptiker som inte vill gå med på att människan bidrar till den globala uppvärmningen. Idagsidan fick en släng av den sleven när vi skrev om klimakterieångest. forts…

Jag hinner tänka massor av tankar innan klimakteriet omformar sig och blir till klimatet framför mina ögon och inte alls lika nytt för mig som min felläsningen.

Så intressant om klimakteriet bidrog till den globala uppvärmningen…what to do about that?

God fortsättning på det nya året!

Bara en tanke

Har du råkat ut för det att du tänker på någon som du inte träffat på länge och så möter du den personen eller den personen kanske ringer upp. När det händer mig så börjar jag automatiskt att undra över kommunikation och hur den fungerar. När samma tanke går genom luften hos två personer och en hör av sig, det kan kännas både kusligt men framför allt roligt.

För en stund sedan hände det mig. Jag hade en tandläkartid i augusti som jag inte kunde ta. Ringde dit och sa att jag hör av mig senare. Senare blev just aldrig av för jag glömde bort, annat kom före på prioriteringslistan.

Nyss satt jag med uppslagen almanacka och mobilen i handen, det var dags att göra bokningen som jag bortprioriterat. Då ringer det på mobilen, tack vare att jag har glasögonen på så ser jag att det är min tandläkare!! Jag måste läsa flera gånger innan jag svarar för jag tror att jag ser fel. Det måste vara ett skämt! Men icke då! En glad röst presenterar sig och undrar om jag….

Ja, jag har inte riktigt hämtat mig ännu.

Det här är synkronicitet och jag har skrivit om just det tidigare här, men då gällde det andra saker.

En är kort & en är lång

Sittandes i soffan och med mitt täcke uppdraget över benen och med min dator på en kudde framför mig, så surfar jag in på Sveriges radio för att hitta radioprogram som jag har missat. Ja, som jag ofta inte ens vetat om att de har sänts.

Det finns så mycket att välja på och jag gillar P1 som ju bland mycket annat har Spanarna som verkligen står på min gilla lista, men som jag ofta glömmer bort när det sänds. Genom radion i min dator kan jag höra alla de program som jag har missat i en lång lång rad, det är härligt!

Bland program som jag hittar och som jag inte vetat om så dyker Tendens i P1, Kort i en lång värld, det har sänts i veckan. Intressant! 

Det programmet får mig att i tankarna fara iväg och reflektera över min egen längd…

Det slår mig att jag som är 1.58 centimeterlång, och som krympte 2 hela centimeter när jag väntade sonen och hade foglossning, jag har aldrig tänkt på mig själv som en kort person.

Förstår du hur jag menar? Jag vet självklart att jag är kort. När jag står brevid sonen som är närmare 1.90 så är jag helt otroligt, jättekort (konstig formulering föresten jätte+kort) och brevid vännen U som är runt 1.53 så är jag…längre. Men jag har inte tänkt på det faktiskt att –Jag är så kort så att det är ett problem för mig på något sätt. När jag träffar mina långa väninnor, ja de som är längre än mig börjar ju rätt lågt om man säger så. ;) Då tänker jag otroligt sällan något om våra längder sinsemellan och jag tänker nog aldrig –Tänk om jag var så lång som hon.

Att jag får dingla med benen när jag sitter på en stol, ja det är en vana som jag inte tänker på som ett problem. Det har ju alltid varit så. Förutom när jag är på restaurang och min vana trogen vill sitta som en skräddare på stolen, åtminstone med det ena benet. Det gör jag i smyg, för benen domnar av att hänga rakt ner. Jag har heller aldrig tänkt på att jag förlorar i auktoritet för att jag är just kort. Men så har jag väl inte ett sånt jobb heller…kanske? I programmet säger man tillexempel att korta kvinnor som är läkare ofta tas för sjuksköterskor av patienter. Har vi har en inbyggd norm där liksom?

Jag undrar ibland om personer som är lika långa som mig eller kortare, ser mig som väldigt lång? För det händer ibland att just dom när dom berättar något för mig som har med deras längd att göra ofta inflikar om sig själva  –…det blir så därför att jag är så kort.. Som en förklaring till mig som om jag inte skulle veta. Men jag är ju precis som dom!

  Jag har aldrig tänkt på mig själv som en kort person skrev jag inledningsvis. Det kanske inte andra gör heller för att jag själv inte tänker på det….Långsökt? Mmmm

Ska nog lyssna på något annat nu. ;)