Bloggskriv

Tänk vilken lång höst! Jag kan inte låta bli att kommentera det varje dag, igår såg vi till och med solen och bara njöt i fulladrag. Nu är det fantastiskt härligt att ha ett jobb där man kan, får och ska vara ute mycket.

I arla morgonstund tog min dotter S den här bilden när hon var på morgonpromenad med sin vän J. Jag tycker att den är så vacker så jag har lånat den. Själv var jag inte ute då…men var precis på väg upp ur sängvärmen. Det blir svårare och svårare att lämna värmen under täcket ju kallare det blir ute….? Jo, för att sova riktigt gott måste fönstret vara på glänt under natten.

Just ja, jag skulle ju berätta om bloggskriv. Sen cirka en månad tillbaks, så skriver min kollega och jag på vår förskolegruppsblogg. Det är en stäng blogg, så enbart föräldrar, mor-& farföräldrar och andra nära får läsa och se på bilder.Vilken höjdare det är! Lätt för oss att skriva några rader om dagen som har varit, lätt för föräldrar att ta del av när de har tid. De kan även titta där med sina barn och prata om bilderna och det deras barn eller gruppen har gjort. Mumma!

Vi kom överens med föräldrarna om att vi inte skulle ha bilder på barnens ansikten, så att de skulle komma ut i cyberrymden. Däremot bilder på håll eller där man ser att barnen gör något men inte ser vilka barn det är. Just det kändes lite svårt i början…hur skulle det bli då? Vi är vana att dokumentera men då syns det alltid vilket barn det är på bilden.

Det har visat sig att det är precis perfekt!! Nu ser man aktiviteterna ur barnets perspektiv,  det vill säga går in i deras perspektiv, på deras nivå. Fokus blir lärandet, nice!

Barnens fynd, en utflyktsdag.:0)

Pratade…

…med en vän ikväll och konstaterade att dygnet har för få timmar just nu. Visst gäller det att prioritera och det är det jag gör…trots det så tror jag just nu att det är så att minuterna per timme går lika snabbt som sekunderna gör och timmarna som minuterna...det är mycket nu.

När de individuella utvecklingssamtalen var gjorda, åh så roligt det var! så följde dagar då en kollega och jag påbörjade planeringen av en föreläsning om barns inflytande utifrån den reviderade Läroplanen för förskola som ska hållas om två veckor och samtidigt ramlade tankarna om hur vår verksamhet ska presenteras på föräldramötet på tisdag. Det är kul när allt som har varit i huvudet trillar ner och blir konkret och riktigt bra!

Sen i torsdags går jag modul två av Jesper Juuls seminarieledar utbildning. Den är otroligt inspirerande och jag får förutom Jesper själv möta så otroligt intressanta människor. Vilken tur jag har!

Förutom detta så har Stockholm bjudit på en fantastisk dag, där jag långsamt kunde gå från söder genom Gamla Stan bland turister i massor och i sommarvärmen, rent gudomligt!

110110

Idag var första arbetsdagen på det nya året. Första arbetsdagen på ett år som ska bli magiskt. Ett nytt år med nya möjligheter. För mig ska året fyllas med en blandning av utmaningar och vila, mycket glädje och fantastiska möten. En blandning av vardag och fest i stort och i smått. Reflektionstid och tid till eftertanke, en hel massa skrivande.

Det var en intensiv start på arbetsåret, då vi hade fullt schema från start till mål. Förskolan var stängd och vi utvärderade det som har varit och tog sikte på den nya terminen som ligger framför oss. Det var fantastiskt roligt att träffa kollegor. Jag hinner höra om hur de flesta har haft det under ledigheten, vi kramas och är glada att ses igen.

Men mest är det skrivaskriva och diskutera som gäller idag  -hur blev det som vi planerade i höstas? –vad var bra? –hur går vi vidare? Det är riktigt roligt! Jag och min kollega känner båda –Åh så mycket barnen har lärt sig under deras första termin på förskolan. Fantastiskt! Tänk nu kan dom gå, ja dom springer faktiskt! Och några har börjat bygga meningar och fyller i när vi läser sagor. Några har till och med börjat hjälpa till när vi räknar hur många barn som sitter i samlingsringen.

I morse när jag packade min ryggsäck med dator, anteckningsblock och pennor så la jag ner mina träningskläder. Jag vet att jag brukar vara rejält trött efter en intensiv planeringsdag, så trött så jag brukar lyda minsta motståndets lag och gå hem och vila. Erfarenheten efter framförallt höstens träning är att det är helt perfekt med ett  träningspass efter jobbet, för då tömmer jag huvudet och blir piggare. Så någonstans där denna tidiga morgonen, tänkte jag utmana mig själv.

Det är flera veckor sedan jag tränade, jag fick en rejäl influensa som jag inte har berört här alls. Sen kom julen och då var det annat på schemat…kanske skulle jag gå på löpbandet i alla fall. Jag behöver komma igång igen, så det finns egentligen inget att vänta på..men när jag inte har tränat på länge såååå

Jag gick till gymet fortfarande med tanken att gå på löpbandet, bli lite svettig å sen gå hem…Når jag kommer dit så står världens finaste personliga tränare Camilla där. Hon är alltid smittsamt pigg!

–Hej! Ska du med på spinningpasset som börjar strax? Jag ska här inte rabbla alla negativa tankar jag tänkte om min ork och så vidare. Utan bara berätta att jag rätt snabbt sa –JA! För ska jag ha kondis  förändring så gäller det att ha mest ork mentalt nu så här i början. För får kroppen välja så…ja då hade det blivit luffs på bandet som sagt. och med tanke på det jag skrev tidigare, Tankar om träning och spinning så kan jag nu efter dagens pass säga åtminstone till mig själv.- Man behöver inte invänta bättre kondis för att våga prova på. Det var jobbigt! Men det var kul! Och jag kommer igen Camilla!

Nu ska jag skutta in i bastun, bäst att ta hand om musklerna så att jag kommer upp ur sängen i morgonbitti

Sagoberättaren..

..ja, det är jag det.

Jag formligen älskar att berätta sagor och att se barns glittrande förväntansfulla ögon som med spänning väntar på det som ska hända härnäst i sagans värld. Genom åren har det blivit massor av olika berättelser.

I går fick jag mig ett gott skratt. En av föräldrarna på min förskola berättade när barnen lämnades på morgonen att det stora barnet (som var i min grupp för över två år sedan) kvällen innan hade velat sova hos sin mamma & pappa –för att Ewa säger att på natten blir  alla stenar troll.

Jaa, om det berodde på att hon så gärna ville hitta på en anledning för att få sova  med sina föräldrar eller om hon på riktigt var lite rädd att trollen skulle vakna, det vet inte jag.

Och jag kan inte, hur gärna jag än vill, komma ihåg att jag har sagt det…men det ger mig uppslag till en ny saga. :-D

-Det var en gång för länge länge sedan i ett land långt bortom regnbågen…..

Inspiration

Igår hade jag en otroligt fin dag, en dag guld värd.

Jag satt på café och jobbade med min närmaste kollega hela förmiddagen. Vi inspirerar och diskuterar med varandra, reflekterar och kommer framåt i vårt jobbtänk. Vi pratar didaktik och om en reviderade läroplanen för förskola som kommer att gälla från och med 1/7-11. Samtidigt som den nya skollagen också börjar gälla och förskolan blir en egen skolform. Många bitar ska falla på plats och våra pedagogiska reflektionstillfällen gör att massor av bra idéer föds.

Vi trivs som fiskarna i vattnet när vi får tillfälle att tänka tillsammans.

Jag är så glad och tacksam att jag har en person i min närhet som inspirerar mig så mycket.

En kladdig dag…

….på jobbet.

Idag var det äntligen dags. Några av barnen som jag har i min grupp på förskolan skulle få måla med fingerfärg, det är mysigt kladdigt och lika spännande varje gång som jag/vi startar upp en ny grupp förstagångs målare/kladdare. Jag skriver kladdare för det här blir inget som man sparar på. Det är stunden som räknas, just nu. Barnen får känna på färg, känna konsistens och att smaka på den vilket små barn gärna gör, är helt ofarligt.

Färgen ska helst vara lite skönt varm, då blir det behagligt något man vill göra igen och igen...

Så därför gjorde jag iordning allt hemma precis innan jag gick iväg till jobbet. Då hinner den svalna alldeles lagom innan den ska användas.

Jag gör fingerfärg lätt som en plätt med varmt vatten och potatismjöl precis som när man gör kräm. Idag tog jag 4½ dl kokande vatten jag rörde ut 2 msk potatismjöl i lite kallt vatten så att potatismjölet blir rinnigt. Vispade sen ner det i det varma vattnet och avrundade med att droppa ner  lite karamellfärg.

Voilà! Med röd karamellfärg såg det ut som om jag gjort blåbärskräm.

Jag hällde ner det i en behållare med lock…

…packade in behållaren i mina lila benvärmare och en halsduk så att fingerfärgen skulle hålla sig varm.

Bilderna nedan får tala för sig själva. Kan tillägga att det var  ett glatt gäng som kladdade loss.

 

  Ofta är det någon av barnen som är nyfiken men inte vill bli kladdig. Då sätter vi lite färg i en vanlig genomskinlig plastpåse. Man känner den varma färgen och konsistensen…men slipper bli kladdig. Sen dröjer det inte så länge innan även det lilla grynet vill känna på riktigt.

Ingen skrivkramp här inte

Jag startar upp morgonen med att sätta mig framför min dator och ett tomt blad.

Jag samlar mig, dock inte tankarna för det är de som jäser över och måste ut. Var är jag påväg, vad gör jag, vad vill jag? Så trycker jag ner den första tangenten och i snabbtakt utan att titta om det blir skrivfel eller omkastade meningar, vilket det ju ofta blir här hos mig när jag känner att mycket vill ut, så skriver jag och skriver och skriver sida upp och sida ner.

Det är samma när jag pratar och är djupt engagerad. Det känns då som om en mun inte räcker, för att tankestrålarna, det vill säga ascosiationerna blir så många att allt måste ut ur mig samtidigt, för att sen sorteras.

Kanske behöver jag ta till den teknik som man använder sig av inom Feng Shui där man går igenom och röjer ut sitt hem. Man behåller bara det man tycker om och verkligen behöver och slänger bort sådant som stör. Att inte spara på det jag aldrig använder! Hm, ja det är kanske det jag håller på med medans jag febrilt fortsätter att skriva.

En process är pågång, jag vet inte vart den ska leda mig. Men jag känner mig som en tryckkokare som sakta lättar på trycket. Lite av ångan pyser just nu ut… på något sätt ska det här förhoppningsvis leda mig framåt. Formas till en idé…

Jag ska skriva ut alla A4 sidorna…sedan…när jag är klar. Lägga dem framför mig. Kanske ska jag använda färgpennor och stryka över och under? Behåller bara det som jag verkligen har nytta av, slänga bort det som stör…hur gör man när det finns inne i huvudet och inte är en sak? Och att inte spara på det som jag aldrig använder? Hm?

Kanske är det här en helt fantastisk process som har satt igång? Joo jag vet att den är det, jag tvivlar inte ett dugg på det. Men det förvånar mig ändå med vilken kraft den kommer. Joo, jag vet varför. Och att den dyker upp lägligt jaa det gör den, det ser jag nu. Just nu.

Ofta är det så att saker hänger samman att det synkroniserar med det som händer mig just nu. Tidigare har jag skrivit om det här, här och här.

Just nu synkroniserar händelser i veckorna som har varit mycket med det jag ska börja med på fredag, en kurs i Mindfullness. Det yttre och det inre ska integreras. Jag ska plocka upp nya och damma av gamla redskap. Men det är absolut inte om det jag skriver. Det är ett av de redskap som jag ska ta till i det nya.

Pust! Nu måste jag vila uttröttade fingrar som formligen hamrat ner blokstäver i timmar. Skrivkramp? Nej det här är bara början!

Jag ska gå ut i den friska septemberluften och ta två juveler i handen. Julie & Crister. Det är glädje det!

Om att välja & valet

En intensiv arbetperiod lider nu mot sitt slut. Visst är det mycket mest hela tiden, men det är på ett helt annat vis. Små, otroligt kompetenta barn ska förstå allt det nya som en dag på förskolan har att erbjuda. Allt från att dela oss vuxna med varandra till att förstå strukturen för dagen. Små barn ska bli trygga och känna tillit till vuxna och lära känna nya små kompisar. Äta och sova på nya platser, få tröst och skratta gott…det är mycket som ska läras och förstås. Och helt plötsligt en dag så sitter det.

Vi märker det på att våra samlingar på morgonen blir längre och längre. Barnen vill knacka på burkar där det finns bilder till sånger som vi sjunger. Och helt plötsligt sitter en grupp 1-1½ åringar och lyssnar koncentrerat till en Nallesaga som vi tar fram ur en väska! En Nalle som tittar fram ur väskan och först är lite blyg för alla barnen, får nästan alla att skratta gott. När sen Nalle busar och sätter sig på det vita bordet istället för i den röda stolen så är det otroligt roligt. Vi märker det på att när vi säger att –nu ska vi gå ut, så vet barnen vart det ska gå för att få på sig sina kläder. Och när vi ska äta så travar och kryper en grupp barn precis åt rätt håll…mat är gott! Dit vill vi snabbast möjligt. Vi märker det också att barnen gärna kommer nära-nära och de vet att vi vuxna börjar förstå vad dom säger med sina ögon och sitt kroppspråk, det allra första språket.

För en vecka sen eller två, så funderade jag riktigt ordentligt över mitt yrkesval, lite väl sent kan man tycka... Varför detta liksom? Fast jag självklart vet! Men nu när jag känner att jag är påväg ut ur den intensiva bubblan som jag befunnit mig i så njuter jag bara. Tänk om det gick att återge alla magiska ögonblick som jag får uppleva med barnen, i en bok!  En bok med magiska fotografier och berättelser.

Det andra viktiga valet fixade jag genom förhandsröstning idag. Så bra! Så skönt att det är gjort!

Tom & Mira

Det finns en sagotjej som heter Anna. Hon har en Sagoverkstad där det händer magiska grejer.

Där beställde jag två sagopåsar och gav på så sätt barnen på min förskola fantastiska upplevelser. En groda som fick namnet Gottfrid kom också på oväntat besök, en handdocka som gjorde så att både barnen och jag gapskrattade varje gång han kom fram.

Nu har hon gjort två handdockor till, till mig, Tom & Mira heter dom. Helt fantastiska!

Tack för den inspiration du ger mig Anna!

Nått giftigt kanske?

En riktigt fin arbetsvecka har påbörjats efter semestern. Lite söndagsångest hade jag nog blandat med –sååå kul att sätta igång igen känsla.

Vi är två grupper som har hälsat våra nya barn och föräldrar välkomna. Fem barn i var grupp. Det är lugna föräldrar således väldigt lugna barn också. Så allt är bara super roligt. Idag kunde alla föräldrar gå ifrån en stund, yezz så bra det gick!

Men igår kväll trodde jag att jag minst skulle dö och det passar inte just nu…jag har inskolning ju. Har inte tid!

Jag satt efter vår långpromenad och middag och läste. Fick lite ont i magen som avhjälptes med ett toalett besök…satte mig sen i godan ro och fortsatte att läsa. Då fick jag plötsligt så ini nordens ont i magen att jag rusade till toaletten igen. Där höll jag först på att svimma så jag la mig på golvet i hallen. Men jag var ju tvungen att sätta mig på toaletten…svetten lackade, efter tredje försöket så låg jag och kved på golvet. Maken försökte göra nått, men det fanns inget mer för honom att göra än att vara där. Nu tjöt det i öronen, det stack i händerna och kroppen bara kved av värk……

Typ trettio minuter senare var allt över!? Ja det onda alltså. Jag satte mig alldeles utmattad i fotöljen igen…Magen värkte lite som träningsvärk och kroppen var matt, men jag var tillbaks.

Vad sjutton hände?

Idag när jag berättade för en kollega så tittade hon på mig med stora ögon. –Nämen det var precis det som hände hennes dotter (som jobbar hos oss nu) och henne själv igår kväll…dottern hade varit riktig rejält dålig. Ytterligare en kollega anslöt sig när vi stod och pratade och plötsligt kom även hon på att hon haft magkramp igår kväll., men inget mer.

Ingen annan på jobbet har sagt något så det var nog bara en tillfällighet att vi alla fyra, på olika sätt fick magkramper samma kväll…men konstigt är det och jag är jätteglad att det bara var en snabbt övergående sjuka.

En bra läsare

Under hela våren har jag haft hand om läsvilan för fjorton fyraåringar på min förskola.

Från att dom i början nästan inte kunde ligga stilla till nu då dom lyssnar med stora öron, man nästan känner hur dom sörplar i sig alla berättelser är det milsvidd skillnad. Det jag berättade i början av terminen för barnen var att de inte fick se bilderna när jag berättade under vilan därför att det är så många barn. Efter det frågade de precis varje dag i flera veckor om de fick se bilderna. Allt för att få bekräftat att –nej inga bilder när vi är så många.

Sen följde en lång tid då de frågade efter intressanta ord som jag läste i boken. – vad är promenad? –vad är kroksabel? Vad är höjdrädd? Förklaringarna ökar banens ordförståelse, det är så bra med frågor!

Sen lite mer än två månader tillbaka så läser vi kapitelböcker. Jag är helt fascinerad över att barnen lyssnar så aktivt. Nu har de varje dag en fröjdefull läs upplevelsestund. Och jag likaså för jag älskar att läsa för dem.

Idag när jag läste avbröt en liten sömnig pojke mig med orden

- Ewa, du är en väldigt bra läsare…

Jag fick tårar i ögonen och en klump av tårarna även i halsen. Jag sa –tack, tack, tusen tack söta du.

Han plirad med sina glada trötta ögon och la sig tillrätta på kudden igen för att höra fortsättningen på sagan. :) 

Sol vind och allt annat än vatten….

Vi har första parkett.

Vi samlas vid vårt staket på gården.

Sakta men säkert fylls barnaskaran/publiken på. När vi hör första tendenserna till dunka dunka av musik i fjärran så höjs jublet från barnen. Väntan är lite för lång…de yngsta orkar inte vänta på -tutentflaken som de ju inte kommer ihåg från förra året…så de vet ju faktiskt inte vad de väntar på.

Men så tillslut kommer de. Överfulla studentflak med doft av allt annat än vatten.

Jag vet inte riktigt vad jag blir mest mest rörd av när jag hör att de är på väg. Precis innan de syns, då de enbart hörs så känner jag mig nästan lite tårig.

Glädjen hos studenterna är så uppenbar och det är allt annat än –den blomstertid nu kommer i högtalarna på lastbilarna.

Men det har samma effekt på mig.

Efter att ha kämpat så ini norden så är den nu i mål

–fy f*n vá de är bra!

Sol, vind och vatten

Med åtta fyraåringar gick jag idag iväg på promenad. Åtta glada själar som det spritter i benen på. De pratar gärna samtidigt så rösterna blir högre och högre. Men är man utomhus så gör det inte så mycket alls för mina öron som ibland är rätt så skrynkliga.

Vi gick en promenad ner till vår idrottanläggning. Många trappor nedåt-nedåt. Men där finns en barnvagns ramp som blev en ruschkana i tre etapper idag När alla var nere så frågade jag om de ville springa på den blå mattan. Jaaa ropade de och satt iväg till löparbanan som är blå. Alla samlades på startlinjen och jag ropade klara färdiga gå! Och på ben som mist allt babyrunt pinnade de iväg och nästan alla ropade att dom vann. Ja så tävlades det i etapper runt hela banan. När vi var framme vid läktarna tog vi en paus. Sen sprang några barn några extra gånger, de som satt på läktaren hejade så det ekade.

Jag njöt av solen barnens glädje och vikens glittrande vatten lite längre bort.

Plötsligt kommer barnen på att även jag ska tävla och springa…jag låter mig inspireras av deras glädje till rörlighet och att tävla. Så jag och tre barn springer det allra fortaste vi kan efter att en av barnen varit starter.

Om de fick vinna?

Nänä! Är det tävling så är det…..

Kullerbytta

Ja, det gör jag rätt ofta i tänket. Men den här var en kullerbytta med en extra saltomortal.

Efter att en lång tid haft extra fokus på bokstäver och att de bland annat finns i böckerna som vi läser och att ge barnen en språkstimulerande miljö på många olika sätt. Så var det dags för barnen där jag arbetar att börja mäta saker. Se lång & kort, hur lång är du och hur lång är jag. Bred och smal… allt på lek så klart.

När det var vår gå till skogendag så bad jag barnen hitta pinnar som vi kunde ta med oss hem. I min tanke så hade jag tänkt ut det så himla bra. Barnen skulle få sortera pinnar efter storlek. Kanske mäta dem, räkna dem…

De hade helt andra glasögon på. Alla pinnar som de hittade var en bokstav som dom kände igen. Titta mitt namn! sa en flicka och mycket riktigt, hennes första bokstav var det.

Nu, flera månader senare så är jag än mer fascinerad av barnens glasögon. Flera barn har alldeles själva börjat sätta ihop bokstavsbilden till ord…va! Några av dem har precis fyllt fyra år!

När jag var 7 år och började skolan, så där på dinosauriernas tid kan tyckas idag, så hade jag en klasskamrat som kunde läsa. Det var högst ovanligt då, där jag bodde ialla fall. Hon fick inte läsa för vår fröken, vilket hon ju kunde. Hon var tvungen att börja som vi andra, med att ljuda……

Jag tar mig för pannan och ruskar på huvudet av det här minnet från förr...

En utsträckt hand

Igår blev det inget bussresa och skogsbesök för barnen som jag har kul med varje dag. Istället bestämde vi oss för att ta en promenad för att mata fåglarna. En promenad som är backig och med trappor men med många trevliga avbrott.

Som den stora snöhögen som man skrapat bort från hockeyrinken. Oaooo! Barnen klättrar snabbt så högt upp dom kan. Eftersom alla vägrar att ha vantar på sig så blir det först nu som dom känner att det vore väääldigt skönt att ha dem på. När man är runt tre så är det väldigt nära mellan stor glädje och gråt. Vi fixar och trixar med vantar som några har i sin ryggsäck och med bra fleece tröjor som man kan dra rätt långt ner över handen  och som har ett hål för tummen. Ordningen är återställd.

–Jag är längre än dig ropar A glatt. –Nää nu är jag mycke längre än dig ropar någon annan tillbaka uppifrån snöhögen.

Förmiddagen är så skön och lugn! Vattnet alldeles klart och stilla.

J blir riktigt rädd att de hungriga änderna ska äta upp hans smörgåsar…jag förklarar att vi har med oss bröd till fåglarna så han behöver inte alls vara orolig för det. Men eftersom fåglarna snabbt simmar brevid oss där vi går på gångvägen och dom ser ut som om dom bara väntar på mat så blir han riktigt orolig igen. –Nää, dom får inte mina smörgåsar. –Absolut inte, säger jag igen. Jag lovar att vakta dom. Så blir han nöjd igen och säger att han är hungrig. Vi är inte riktigt framme vid vårt mål ännu. Men jag vet att man kan bli väldigt hungrig när man har två goda smörgåsar i sin rygga. Så jag frågar om han tror att han kan gå och äta smörgås. –Jaaa, det kan jag säger han glatt. Då fixar jag det och vi spatserar vidare.

På hemvägen är de sista höga trapporna och backarna som att bestiga ett högt berg. Några springer som bergsgetter upp för trapporna…andra släpar sig fram och skulle helst lägga sig ner och inte stiga upp igen.

Men så tillslut är vi nästan framme. Bara en grind och en trappa och en stor parkering och dääär borta ser vi ju vår förskola. -Undrar om maten är klar när vi kommer fram? -Undrar om dom andra har längtat efter oss? Säger vi lockande och pockande för att små ben ska få energi ända in i mål.

En liten kille orkar inte ett steg till. Han fryser och är hungrig och ser trött ut i ögonen…så där som han inte brukar vara…kanske har han något i kroppen som gör att det idag tar emot alldeles väldigt mycket mer än det brukar. Jag pratar om roliga saker med honom för att han ska orka.

Så plötsligt hör jag hur M ropar högst upp ifrån trappan cirka 20 meter bort.

-P vill du hålla min hand? Hon har sett att han är helt slut, att han behöver en hjälpande hand. Med den allra goaste och glada rösten hon kan ropar hon igen för P har inte hört. Men så hör han och börjar genast att ta fram sina händer som är gömda i fleecetröjans och jackans ärmar. Han får något glatt och soligt tillbaks i ögonen och strävar fram och upp för trappan till M. Tar hennes hand och tillsammans går de ända fram till förskolans grind. De pratar och fnissar.

Precis här ser jag det magiska ske,  det kompetenta barnet. De här två små människorna är tre och ett halvtåringar och de är inte kompisar sen tidigare. De har sett varandra såklart., för de är ju på samma ställe varje dag.  Men är inte nära varandra förrän nu, det känns som stjärnstoff som gnistrar fram likt ett fyrverkeri. Magiska ögonblick som man ser om man är närvarande vuxen i barnets vardag.

Stjärnstoff som vi  ger barnen feedback på och vi vuxna delar med varandra, föräldrar och pedagoger. Stjärnstoff som är det stora i det lilla.

Njuta!

Idag på förmiddagen hade jag en riktigt njutar stund på jobbet.

Solen sken från en isblå himmel, ett tunnt lager snö eller var det frost låg på varje grässtrå. Vi hade tagit på oss varma kläder och tågade iväg på en liten promenad.

Barnens röster gick uppåt och nedåt. De skrattade och pratade, gick och sprang. Jag såg på dem och bara njöt…dessa underbara barn.

Today…what a day!!

Idag känner jag mig som en –utsketen äppelmos på en utsleten tenntallrik!

Ett ordspråk från förr i världen som passar utmärkt idag.

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Det beror varken på stormvindar, fullmåne eller något annat…den här dagen har gått i 190 både vad det gäller tempo och humörnivå!

Jag kunde väl ha anat något redan i morse, för jag hann fräsa åt maken att jag inte alls var sur eller det minsta arg. När han råkade kommentera med ett  -aha då förstår jag! När jag ursäktade min dåliga ton från igår och dum som jag var tillade jag även att jag fått min mens.

På jobbet så blev det lite strul i planeringen för att en person var borta… Att andra gjorde annat var inplanerat och okejat. Men vi roddade runt och fixade så det blev riktigt bra…men allas humör och ork blev redan tidigt på morgonen satt under press.

Det är en sak om man jobbar vid en dator kan jag tänka mig, då kanske man kan stänga in sig tills humör vindarna vänder. Vi försöker hålla det för oss själva, tills det är möjligt att pysa lite. Av det blir man rätt så trött. Så försökte vi, och lyckades tycker jag att ha full koll på läget. Vi planerade minutiöst för att det inte skulle bli stressigt och påverka barnen.

Nu är vi i mål!

Och jag tror att inte bara jag kommer att somna ovaggad ikväll…runt sjurycket ;).

 

I mitt..

..tankerum är det just nu rätt så fullt…

Förbereder i tänket föräldrarmötet på måndag…ja det är ett på tisdag med. Har skrivit en tankekarta och så mycket faller på plats allt eftersom.

Ska prata om delaktighet…ett enkelt, ord men som betyder så olika för olika personer. Jag ska prata om vad vi pedagoger tänker på runt det ordet ur föräldrarsynvinkel. Vad vi gör för att föräldrar ska känna sig delaktiga…

I olika branscher rör vi oss med olika ord som gör att våra kollegor och andra runt omkring oss ska förstå vad vi menar…men om vi inte har samma värdegrund eller samma ordlista så pratar vi om olika saker. Även om vi säger ett så enkelt ord som delaktighet….

Fortsättning följer kanske…

Intressant dag…

…idag. Det är fredag, alla är rätt så trötta , både barn och vi vuxna. Men alla ger lite extra idag…ändå. Alla tar av den där energin som inte alls fanns igår….som vi pratade om.

Vi måste påminna oss om hur vi ska göra för att det ska bli bäst! Inte glömma bra rutiner, för då blir vi bara trötta och frustrerade och börjar peka på andra. Inte tänka på –vad gör jag själv för att det ska bli bra? Vi måste kommunicera!

En riktigt bra sak var också att vi startade upp höstens vidareutbildning i eftermiddag.Vi ska alla på förskolan gå TRAS utbildning, förkortningen står för Tidig Registrering Av Språkutveckling. Där registrering är ett annat ord för observation. Så intressant! Så bra!

Alla pedagoger blir vi satta på språktåget samtidigt, det höjer kvaliteten för varje liten individ.

Det känns stort!

Ha en riktigt skön fredagskväll!

Fullrulle

Nu är allt på jobbet igång igen, full rulle alltså! Och det känns så bra!

När det var lugnt i förra veckan hann min närmaste kollega och jag rodda med aktivitets scheman, planeringsmötesdatum med innehåll fixades flera veckor framöver. Vi hann även tänka och punkta ner viktiga kom ihåg saker till vårt möte med arbetslagen, det blev en lång lista. Det mötet hade vi nu i eftermiddag och det blev blev så bra för att vi fick med det som alla behöver veta just nu.

Två kursdagar för arbetslagsledare väntar och två planeringsdagar på det för alla pedagoger. Så kul!

Det känns att vi på min förskola nu verkligen är på banan. Det här är tredje året som vi precis påbörjar, sen vi öppnade nytt och i en icke traditionellt förskolebyggnad. Och nu sitter många av våra rutiner mer i ryggmärgen. Det behövs ibland justeringar, men nu behöver vi inte som tidigare uppfinna så mycket nytt. Vi kan så smått luta oss på beprövade fördelningar av rutiner.

Hur viktigt det är att dagsrutinerna fungerar vet vi alla som jobbar på förskola Det liknar vi ibland med verksamhetens skelett, finns det inte så rasar det mesta som vi planerar. Utan dem är det svårt att få till det där som vi tycker är det bästa med arbetet med barn. Det vi gör tillsammans under dagen! Om det så är att vara i matteverkstan, ateljén eller gå till skogen, name it!

Och jag tänker  –Vilket roligt jobb jag har! Visst är det mycket emellanåt, men på vilket jobb är det inte det?

ps. Måste bara tillägga att Drottningoffret är Oootroligt bra! LÄS!